Sigrid Hjertén har fångat sin son Iván i en ögonblicksbild. Han står i dörröppningen, utklädd för lek men hindras av sin mor, konstnären. Iván är en rutinerad modell, hela sitt liv har han utgjort en självklar del av sin moders konstnärskap. I Iván som riddare har han hunnit bli nio år gammal. Sigrid visar här sin son som en busig och livfull gosse som sprudlar av leklust med ett ständigt sökande efter nya äventyr.

Han står stolt och reslig, något avvaktande i dörröppningen, säkerligen har han precis rusat nedför trappan och där stoppats tvärt. En något uppgiven men likväl pillemariskt busig min drar över pojkens ansikte. Troligtvis är han mer intresserad av att fortsätta sin lek än att posera för sin mamma. Men han står som alltid plikttroget kvar trots att det säkerligen spritter i benen, med skölden framför sig och bågen över axeln. Sigrid Hjertén skildrar sin son som en gladlynt, ung pojken på väg mot nya äventyr, för att uppleva och erövra världen.

Målningen är utförd 1920, det år som paret Hjertén-Grünewald bestämmer sig för att lämna hemlandet för den konstnärliga världsmetropolen Paris där de hyr ett hus i förorten Fonteney-aux-Roses. Det är under kommande år som Sigrid Hjerténs måleri förändras, allt mer väljer hon att koncentrera sina motiv till de vardagliga scenerna. Konstverken blir nu allt mer harmoniska och lugna, precis som konstnärens liv i övrigt. Det intensiva 1910-talet i Stockholm har öppnat upp för en ny sinnesstämning. Hon målar vardagen så som hon själv ser och upplever den och gör plats för allt intimare motiv där lekande barn och kvinnor som syr eller läser ofta återkommer.