Efter Paris-åren och sonen Iváns födelse 1911 skaffade sig Sigrid och Isaac 1914 en stor ateljé vid Stadsgården i Stockholm. Hjertén spenderade mycket tid i ateljén tillsammans med sonen eftersom hon hade huvudansvaret för Iván och naturligtvis blev han även fokus för hennes skapande.

I det aktuella porträttet är Iván avbildad i en klarblå tröja med rosett och tittar på oss med sina stora mörka ögon och allvarlig uppsyn. När Hjertén utförde detta porträtt av sin son var kritiken mot henne svidande. Hennes personskildringar omskrev som hemmahörande på Eugenia-hemmet. Kritikerna höll fram Carl Larssons barnskildringar som det främsta idealet och Hjerténs moderna uttryck var långt ifrån dessa pittoreska skildringar av den stora barnskaran i Sundborn.

I konstens värld bryter Hjertén ny mark, hon ger sig in på vägar få har vandrat på före henne och ett måleri som hennes är inte skådat av den svenska konstpubliken. Läromästarna Matisse och Cèzanne har gett henne kartan och kompassen men år 1916 är det hon som väljer vägen.

Perspektivet är nyskapnde och färgerna är kaxigt uppdrivna. Porträttet är inte tillrättalagt och ger en djupare inblick i relationen dem emellan. Målningen är över 100 år gammal men känns ändock aktuell och modern idag. Iváns blick möter idag en annan publik än för 100 år sedan, en publik som ej längre förfasas över färgerna och formerna utan som förmår att uppskatta dem!