Efter första världskrigets slut öppnades äntligen Sveriges gränser och många konstnärer reste ut i Europa för att insupa de nya konstnärliga vindarna. För Eric Hallström fanns inte den möjligheten av ekonomiska skäl men han var väl insatt i internationella konstscenen och influerades i sitt måleri av såväl Cézanne som Munch, Lothe och Léger.
Lennart Seth skriver i sin bok ”Eric Hallström” (Rasters förlag, 1988) så här om verket ”Soluppgång vid Slussen”:
”Naivisten Eric Hallström var en medveten bildbyggare. I några stadslandskap frånå 1917 visar han att han följt tidens atljé-diskussioner kring kubism och modernismens gudfader Paul Cézanne, pionjären för befrielsen från illusionskraven. En av dennes stora hemligheter (för att uppnå balans mellan bilddjup och yta) var att ge bakgrundens färger samma betydelse som förgrundens. Hallström låter oss här (som i Skeppsholmen, kat nr 6, och i Soluppgång vid Slussen, kat nr. 5) uppfatta förgrundens och bakgrundens pariserblå ytor, livade av brytande vågor resp drivande molnflockar, som sammanhörande folie bakom landskapets former.”
Det sena 1910-talet och tidiga 1920-talet tillhör den mest eftersökta perioden i Eric Hallströms produktion med verk som ”På ön” (1917), ”En sommardag i Haga” (1919) och ”Vårdag i Humlegården” (1920), som samtliga hänger på muséer idag. ”Soluppgång vid Slussen” är ett viktigt verk från dessa betydelsefulla år.