Olle Olsson-Hagalund föddes i stockholmsförorten Solna, Hagalund. Där växte han också upp och det var där han hade sitt konstnärliga hjärta. Skildringarna av den idylliska småstaden med sitt myller av människor är karaktäristiska för hela hans måleri. Olle Olsson, som kom från en mycket enkel bakgrund med rudimentär formell utbildning, debuterade som trettioåring på en mindre utställning i Stockholm, men hans stora genombrott dröjde till 1937-41, då han hade en rad uppmärksammade utställningar på bland annat legendariska och konstnärsdrivna Galleri Färg och Form och Konstakademien.

Alla samlades vid den här tiden, på tjugotalet, i Paris, så även Olle Olsson. Det som lockade i huvudstaden var en blandning av hunger efter äventyr, konstens möjligheter och en plats långt bortom trångsynthet och konformism. De glödande färgerna – trikolorens - flödar och ångar på den här charmiga skildringen av den parisiske violinisten med flickan vid sin sida. Målningen är inte utförd med perfektionism eller realism i åtanke, utan präglas av en stark närvaro. Handen som håller stråken uttrycker precision och avvägning och det är uppenbart att det är en musikant som vet vad han gör: I fönstren i bakgrunden står publiken andäktigt. En lystrar till och med med handen mot örat. Det är inte svårt att föreställa sig att det skulle kunna vara frågan om en sorts självporträtt. Konstnären som fattig gatumusikant som delar med sig av sina ljuva toner, oavsett om någon lyssnar eller inte. Varför? För att han måste. Det är en mycket vemodig och ljuv målning av en av Sveriges mest älskade och uppriktiga naivister.