Vid en resa till Värmland tillsammans med vännen och Strixtecknaren Hilding Nyman vinter 1898 förälskade sig Fjaestad så vid landskapet att han ett halvår senare flyttade dit med sin hustru Maja. Det var vid denna resa som han på allvar började måla sina hänförande vinterlandskap. I ett brev till sin hustru skrev Fjaestad: "Snön ligger så vackert på marken och Herre Gud så vacker skogen är, man kommer i extas, man vill måla allt, svårt är att välja och när man har valt så törs man ej se sig omkring, ty då ser man vackrare i oändlighet till man blifver virrig". Denna kärlek till vintern, och då i synnerhet den värmländska, höll i sig i femtio år, ända fram till konstnärens död. Med mjuka jugendrytmer, ornamentala former och starkt detaljintresse målar han de snötyngda granarna och spåren i det tjocka och glimrande snötäcket på marken.