Gösta Sandels levde och målade i en tid då konsten förändrades radikalt och modernismen vaknade. Han blev en del av denna era, som en av ”De unga” ställde han ut 1909 i Hallins konsthandel i Stockholm, en utställning som har kommit att representera det moderna genombrottet i det svenska måleriets historia. Fast egentligen var nog inte Gösta Sandels själv så värst revolutionär, livet ut blev han trogen sina förebilder Tintoretto, Delacroix, Cézanne, van Gogh och Ernst Josephson. Han var mer av en romantiker som ansåg att färgen var det avgörande. Han var alltid noggrann och tålmodig och ansåg att ”en målning skall man lära sig att hålla av, det går inte i första taget som allt annat”. Gösta Sandels inspirerades förstås av sin samtid, Edvard Munch betydde mycket, särskilt hans motivkrets fascinerade den unge konstnären. Theodor Rousseau hade han sett i Paris och funnit hans naiva sätt att berätta i bild som tilltalande. Tänk om han fått fortsätta att måla, men hans öde blev istället kort, endast 32 år gammal lämnade han jordelivet i Granada, drabbad av tyfus och hög feber och i ett osaligt ögonblick snavade han till nära ett fönster, föll ut och bröt ryggen. Skadorna och febern därefter tog honom. Vid hans sida fanns konstnärsvännerna Hadar Jönzén och Gustaf Carlström samt hans unga hustru Elaine som han uppvaktat ihärdigt sen 1913.