Hösten 1899 for Ruth Milles till Paris där bror Carl redan bodde sedan ett par år. Han hyrde en ateljé åt henne. Ett arv gav Ruth ekonomisk trygghet i början och hon kunde arbeta med skulptur, studera teckning på Academie Colarossi och följa anatomiföreläsningar på Ecole des Beaux Art. Snart var hon tvungen att ta olika jobb som tecknare och illustratör för att försörja sig. Ruth gjorde illustrationer för svenska tidningar, julkort och annat säljbart. Syskonen, som nu bytte efternamn till Milles efter sin fars smeknamn Mille, hade ständigt ont om pengar men levde ett fritt liv. De fick vänner från olika länder, bland andra två flickor från Österrike som bosatte sig i samma hus som Ruth. De hette Olga och Lintschi Granner och snart umgicks Ruth och Carl Milles intensivt med syskonen Granner. De åt middagar på enkla restauranger och gick långa promenader till olika sevärdheter. Under somrarna reste Ruth till Normandie för att arbeta.

Högtidligt beskriver hon i sina minnesanteckningar mötet med Paris konstskatter, de många museerna, monumenten och kyrkorna. Hon skriver:

"För oss hade boulevardernas Paris, lyxens, de stora modemagasinens stad ingen attraktion; vi gingo någon gång på teatrar och varitéer, bl.a. på Moulin Rouge; men det var först och främst de stora skönhetsminnenas Paris vi älskade och levde oss in i".

Ruth och Carls ekonomi förbättrades då de tillsammans med en kollega startade ett företag som sålde avgjutningar av statyetter i stora upplagor. Allt gick bra tills den agent de anlitade lurade dem. Trots det var det ändå möjligt för Ruth att försörja sig under åren i Frankrike. Hennes statyetter med motiv av kvinnor och barn i realistisk stil var uppskattade och förhållandevis lättsålda. Det var betydelsefullt att Ruth fick ett hedersomnämnande när hon ställde ut på Paris-salongen för första gången 1902. Skulpturen hette Le Chaperon Rouge. Ett hedersomnämnande innebar en stor ära och var viktigt för den framtida karriären. (Millesgården)