Albert Johansson studerade vid Isaac Grünewalds målarskola, senare på Moderna konstskolan i Stockholm, för bland andra Esaias Thorén och Vilhelm Bjerke-Pedersen. Han medverkade på Salon des Réalités Nouvelles i Paris 1953 med nonfigurativa kompositioner, och ihop med Carl-Fredrik Reuterswärd på Samlaren i Stockholm 1955.

Från att varit influerad av surrealismen och först ha utvecklat ett eget teckenmåleri i dova toner, övergick Albert Johansson till symboliska framställningar med figurativa inslag samt maskreliefer, speglande individens utplåning i ett teknokratiskt samhälle. Från 1950-talets slut skapade han ”rymdbanor” eller ”vitmålningar” varvid han närmade sig vännen och mentorn Olle Baertlings målningar, men med ett starkt eget formspråk och en helt annan färgskala. Dessa verk laborerar med nyanser av vitt, grått och svart, där linjen som "skär ytan" utgör verkens signum – såsom en ellipsbana i en oändlig rymd eller som en övergång, en avgränsning. Det är konst som drar åt det minimalistiska hållet.

Albert Johansson ställde ut i ett fyrtiotal svenska städer 1955-1982, samt hade ett femtiotal samlingsutställningar utomlands, i bland annat Paris, Sao Paulo, Tokyo, New York, Oslo, Rostock, Bern, Danmark, Finland, Belgien och Jugoslavien. Han är representerad på Moderna Museet i Stockholm, Göteborgs konstmuseum, Kalmar konstmuseum, Norrköpings konstmuseum och Nationalmuseum i Stockholm, samt på museer i Danmark, Holland och Jugoslavien.