Stämpel verso: ”Teater- och musikutställning Stockholm 1897”.

Målaren och dekoratören Emanuel Limnell växte upp i Blekinge. Hans skolning blev skral och
som konstnär betraktas han som autodidakt, även om han senare i livet fick viss tillgång till
Konstakademiens undervisning och från 1794 regelbundet deltog i dess utställningar. Under
ungdomsåren försörjde sig Limnell bland annat som kringvandrande gåramålare i hembygden.
Till huvudstaden kom han troligtvis när han var i tjugoårsåldern; i övrigt reste han ytterst litet och
han kom aldrig utomlands. Trots sin begränsade konstnärliga bakgrund blev Emanuel Limnell
från 1803 ledamot av Konstakademien och nio år senare tilldelades han till och med en
professorstitel där.
Som bildkonstnär arbetade Limnell framför allt i akvarell och gouache och han var tämligen
produktiv. Motiven hämtade han enligt akademisk tradition gärna från bibeln, historien och
mytologin, men också från teaterns värld. Ofta sammanföll dessa genrer. Från mitten av 1780-
talet var Limnell verksam vid Kungliga Teaterns dekorationsverkstad i Stockholm. Där kom han i
kontakt med Louis Jean Desprez, som då var teaterdirektör, senare även kunglig arkitekt och
hovmålare hos Gustav III. Möjligen var det Desprez som introducerade Limnell i de kungliga
kretsarna, även om de kungliga uppdragen för den senares del stannade vid dekorativa uppgifter.
Bland annat svarade Limnell för dekorationerna i samband med kronprins Karl Augusts
begravning 1810 och till hyllningen av den nye kronprinsen Karl Johan i Rikssalen fyra år senare.
Den aktuella akvarellen kan på sätt och vis också uppfattas som en hyllning till kungahuset, om
än på ett mer subtilt plan. I målningens högra del står nämligen en ung man som till utseendet
påminner starkt om Gustav IV Adolf. Motivet är, enligt uppgift från Konstakademien där
målningen var utställd år 1806, hämtat från Ann Radcliff’s roman Italienaren – eller Ruinerne vid
Paluzzi; närmare bestämt ”tagen, då Nicolas Zampari vid Inquistions-Domstolen visar Schedoni
dolken, och utropar med hotande röst: Känner Du denna? ... Det är med denna Dolk, din Bror
blifvit genomborrad!" Romanen utkom i England 1797 och fanns översatt till svenska 1803. Den
är ett typiskt exempel på författarens repertoar och ingår i den gotiska litteraturgenre där
övernaturliga fenomen och andra kusligheter förekommer rikligt. Genren var omåttligt populär i
samtiden och lästes även i de högsta samhällsklasserna. Från november 1801 till oktober 1802
uppfördes i Arsenalsteatern (f d palatset Makalös) vid Kungsträdgården i Stockholm ett skådespel
kallat Eleonora Rosalba. Stycket byggde på Radcliffs redan nämnda roman och framfördes på
svenska med texten fritt översatt av dåvarande teaterchefen och skådespelaren Carl Stenborg.
Tidpunkten för målningens tillkomst och konstnärens nära anknytning till teatern stöder teorin
att det är just den uppsättningen som inspirerat Limnell till den aktuella akvarellen. Om han
samtidigt passade på att ge skådespelets hjälte, Vincentio di Vivaldi, den unge kungens drag, vore
det ett tidstypiskt sätt att smickra den dåvarande regenten.
Möjligen rymmer denna intressanta målning även andra innebörder utanför skådespelets
handling. Vissa detaljer kan uppfattas som anspelningar på dåtidens många ordenssällskap och
hemliga brödraskap. I inträdesritualerna för exempelvis Walhall-Orden (Sveaborg, 1780-talet)
prövas kandidaten inför en figur i "påvlig hufvudbonad". Samtidigt tillhör emblemen med kranier
och korsade benknotor, som i denna bild pryder den sortens huvudbonader, Frimurarordens
vanligast förekommande symboler. Frimurarorden hade sin storhetstid under 1700-talet och såväl
kung Adolf Fredrik som hans söner Gustav (III) och Karl (XIII) var framstående medlemmar.
Även Gustav IV Adolf var ordensmedlem, med provinsialnummer 3393. Det var också han som
1797 bestämde ordensdräktens utseende. Emanuel Limnell var själv väl bekant med orden. Han
recipierade dock som frimurare först 1811, det vill säga efter det att han målat den aktuella
akvarellen. Vad målningens eventuella anspelningar på frimureri eller andra ordensritualer i så fall
betyder har vi idag ingen kännedom om. Kanske är de bara uttryck för en okunnig teater-
rekvisitörs livliga fantasi, eller för konstnärens önskan att förstärka bildens dramaturgiska verkan.