Få kunde som Ivan Ivarson måla blomsterprakt. När hans samtida sökte sig till tidens nya strömningar surrealism, saklighet och formexperiment utvecklade han sitt måleri med utgångspunkt i klassiska livsbejakande motiv – kvinnan, havet och blommorna. Ivan Ivarson älskade blommor. I blommorna såg han en självklar och enkel bild av livets skönhet och det är svårt att inte ryckas med i det passionerade färgspel som hans blomsterstilleben bjuder på.

Ivarsons måleri har ingen direkt like i den svenska 1930-tals konsten, hans färgkonst för istället tankarna till utländska konstnärer som Marc Chagall och Emil Nolde i vars konst man finner samma färglyriska anda och liknande kärlek till blommor!

Ivan Ivarson föddes år 1900 och växte upp i området Stampen i centrala Göteborg. Där hade han nära till Göteborgs Trädgårdsförening som erbjöd andrum i en grå vardag men han bodde också med utsikt över Stampens kyrkogård vars port än idag bär inskriptionen ”Tänk på döden”. Livet och döden, dessa två ytterligheter som någonstans präglar Ivan Ivarsons konstnärskap: livslusten och passionen som fanns i den prunkande trädgården, allvaret och livets skörhet som kyrkogården påminde om. Även om det inte fanns där uttalat i varje enskilt verk så kan man nog konstatera att kärnan i hans konstnärskap var ”lidelse” - i positiv bemärkelse - och att denna lidelse endast hade för Ivarson endast en översättning, nämligen färg! Det var för honom medlet framför allt annat, bildens poetiska budskap, frambringas genom färg, det är färg och åter färg nästan på liv och död! Det spelar ingen roll vilket motiv Ivarson väljer, hans måleri utstrålar en stark längtan efter liv, passion och det oerhörda.

Ivarson började måla redan i unga år men arbetade även som engelsk korrespondent på en norsk maskinagentur i Göteborg. Då kontoret lade ner sin verksamhet började Ivan Ivarson att måla på allvar och han skrev in sig på Valands målarskola 1922. Konstnärlig ledare vid den här tiden var Tor Bjurström, uppvuxen och utbildad i Stockholm men nyss återkommen från en längre tid i Köpenhamn. Tor Bjurström var mer av en konstnärlig ledare än lärare och strävande efter att stötta sina adepter till att nå sina konstnärliga mål. Det passade Ivarson utmärkt och Valand blev således en miljö där han fick möjlighet att utveckla sin konst. Ivan Ivarsons Valandsperiod sträcker sig mellan 1922-1925 och under denna tid målade han företrädelsevis i en ganska dämpad grågrön färgskala. Ivarson arbetade och levde, precis som med många av sina kamrater, under ganska knappa förhållanden. Otaliga historier finns om hur Ivarson gick runt i staden med dukar hoprullade under armen och försökte sälja sina alster till privathem och till kontor – dessvärre med ganska liten framgång. Konstintresset i Göteborg var vid denna tid ytterst litet och inte inriktat på dåvarande aktiva konstnärers produktion. Det fanns emellertid krafter som verkade åt ett annat håll, professor Torgny Segerstedt, tillika huvudredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, stödde Ivarson och tack vare denne fick han möjlighet att göra studieresor under det sena 1920-talet. Resorna gick till Frankrike och Italien. Det var viktiga år för Ivan Ivarson, han utvecklade sitt måleri i en mer klangfull koloristisk riktning och lät sig inspireras av den konst och arkitektur han mötte. Bland det som intresserade honom var Frankrikes många och stora katedraler med sina bemålade glasfönster – färgen och ljuset från dessa fascinerades Ivarson mycket av och kanske är det hans tolkning av ett slags ”gudomligt ljus” som man möter i många av hans dukar inte minst i auktionens praktfulla blomsterstilleben.