Lotta Antonsson tillhör den grupp av fotografer som var med och förändrade konstscenen i Sverige under 1990-talet. De utvecklade det dokumentära fotografiet mot ett konceptuellt och idébaserat arbetssätt och använde kameran som ett av många konstnärliga redskap för att undersöka bland annat könsroller och maktstrukturer i samhället.
Antonsson var representerad på den legendariska utställningen ”Lika Med” på Moderna Museet 1991. Då inspirerades hon av amerikansk feministisk konst, till exempel Cindy Shermans lek med identiteter och Barbara Krugers aforismer. Antonsson slog igenom med sina verk baserade på bilder tagna från 1950- och 60-talets populärkultur i kombination med hårda politiska statements, en kritisk hållning till bilden som medium och massmediernas manipulerade verklighet. Flera sådana verk ingår nu i samlingarna på Moderna Museet i Stockholm.

I en intervju med Niclas Östlind berättar Lotta Antonsson mer om sin produktion under tidigt 1990-tal samt verket Skin is Tan:

"NÖ: Du gjorde två verk till under den här tiden som blev uppmärksammade och det skrevs mycket om: Sky is Blue och Skin is Tan. Här finns också kombinationen av text och bild, men även en tydlig referens till medierna. Vad har de för upphov?

LA: Det [Sky is Blue] är en bild från Irakkriget. George Buschs Irakkrig. Jag jobbade extra på Aftonbladet och satt med bilderna som på den tiden kom in via teleprintrar. För mig var det chockerande att se att de kom innan kriget officiellt hade startat, vilket framgår av datumen som stod på bilden. Informationen anger också den ton bilden ska ha. "Sky is Blue" indikerar hur den ska färgsättas och det är likadant med "Skin is Tan". Det var korta meddelanden till mig som tekniker på tidningen, men de fick också en helt annan betydelse. Jag lyfte fram meddelandena och gjorde dem till stora texter under bilden. Båda två visar en konstruerad krigssituation. Hela iscensättningen var i en viss mening redan gjord och jag förstärkte den. Det var en direkt protest mot det första Irakkriget, helt enkelt, och hur man behandlar bilden, hur man vilseleder och duperar med bild, hur medierna framställer verkligheten och bildernas dubbla budskap. Jag var intresserad av att försöka göra politiska bilder då. Även "Ponny" kan man kalla politisk i viss mån, men i de här verken hade jag förfinat min estetik. Ett slags ironisk poesi."

Källa: Niclas Östlind (red), ”Tre fotografer. Tre tendenser”, 2012, sid 106.