Ur Lars Noréns dagboksanteckningar: "Min depression är som en tom affär. Jag får vänja mig. Träffade Lars Bohman som sa att Maria Miesenbergers tavla finns på galleriet. Hon har skrivit Till Lars från Maria på den. Ska gå dit på lördag. Tar den med mig ner till landet"...
"Det krävs ett ibland tålmodigt och ömsint våld och ett djupt obarmhärtigt misslyckande för att det skall bli möjligt. Det går alltså inte att frigöra konstverken från Maria Miesenbergers familjefotoalbum, men det är först genom att människorna på fotografierna förlorar sin biografiska sanning som de blir sanning, den andra sanningen. Vilken sanning är det: sanningen hos vår projektion, sanningen hos vårt eget sökande i det som inte finns där, förutom sin realitet; den sanning som av sorg eller längtan mäter upp avståndet mellan flickans hand och handen hos den kvinna som vandrar vid sidan om henne som vi föreställer oss är hennes mor; sanningen hos ensamheten hos de tre barn vars skuggor gungar hjälplösa i gungor som redan tycks övergivna. Genom att ingenting sägs kan vi själva säga det. Genom att det en gång har varit en banal realitet kan vi i dess banalitets djup och vardaglighet se de renaste uttrycken för det som försvinner, det försvinnande, det som existerar just därför att det försvinner osv. - Jag lämnar det här nu."

2011 tilldelades Maria Miesenberger Svenska Fotobokspriset för publikationen ”Sverige/Schweden”. Bildsviten med samma namn innehåller omgestaltningar av fotografiska scener där 130 fotografier, tagna av hennes far, från konstnärens barndom utgör grunden. De första arbetena tillkom redan 1992 då Miesenberger gick på Konstfack. Sverige/Schweden har i flera avseenden fungerat som ett livsprojekt för konstnären. Sedan hon började arbeta med sviten i början av 1990-talet har det varit ett långsiktigt och pågående projekt där Miesenberger är både subjekt och objekt. Projektet och, inte minst, dess titel visar på hennes dubbla tillhörigheter som andra generationens invandrare med en far från Österrike. I arbetet har bilderna frigjort sig från familjen Miesenbergers familjealbum och når en offentlighet som väsentligen skiljer sig från de flesta bilder av samma typ.
Det handlar inte om något enkelt återbruk av redan existerande bilder utan en hantverksmässig och konstnärlig omvandling till helt nya verk. Tekniskt sett är det en komplicerad process där Miesenberger gör kontaktkartor av de gamla negativen och svärtar ner de utvalda motiven med en tuschpenna. Bilderna fotograferas sedan med en storformatskamera och framkallas i mörkrummet. Det är en tidskrävande analog process som ger nya original, nya negativ och nya printar. Det är framförallt i mörkrumsprocessen som bildens själ växer fram, där experimenterar hon med skuggning och skärpa. Förvandlar faderns amatörfoton till känsliga konstverk. Det är tysta bilder som behandlar minnen, identitet och längtan där omgivningarna utgör en allmängiltig miljö som spelar på vårt kollektiva medvetande. Ibland sparas enstaka figurer undan pennans svärta och framstår då som ljusa otydliga figurer som tillför något till debatten om varje enskild persons subjektiva upplevelser och uppfattningar om sig själv och omgivningen. Det är just den här suddigheten som gör att Miesenbergers bilder aldrig blir självutlämnande eller privata trots att hon alltid utgår från sig själv. Det är inte hennes liv som skildras - det är vårt. Situationerna och omgivningarna, det igenkännbara i bilderna, låter betraktaren fylla dem med innebörd.
Trots att Miesenbergers bilder innehar det fotografiska mediets egenskaper så har de på sätt och vis rört sig ifrån den fotografiska genren och närmar sig teckning eller kanske grafik. De har tagit steget ifrån fotografiets allmänt ansedda uppgift att kunna dokumentera ett enskilt ögonblick och en befintlig plats och skapar istället multipla identifikationsmöjligheter av både tid och rum. "Utan titel/Ohne titel (I det.../Im Grünen...)", har den vanliga familjepicknicken kopplats samman med Manets välkända målning ”Déjeuner sur l’herbe” från 1860-talet. Men där Manets målning talar om glädje, konstnärsliv och den nya medelklassen tillsammans med tydligt synliggjorda könsroller har Miesenberger istället klätt av samtliga deltagare och givit bilden en vemodig och smått otäck känsla.