Diane Arbus hör till en av de fotografer som utvecklade den svartvita fototraditionen och estetiken till ett mer personligt och konstnärligt uttryck. Hennes bilder talar sitt tydliga språk och visar på fotografiets möjligheter och kraft. Det handlar om ett fantastiskt konstnärskap.
Diane Arbus fotograferade främst människor hon upptäckte i New York City och de mest kända bilderna är från 50- och 60-talen. Hon sökte sina motiv bland de som levde på gränsen till den sociala acceptansen, prostituerade, transvestiter, flyktingar, excentriker men tog även bilder av barn, tvillingar och vanliga människor ur medel- och arbetarklassen i okonventionella poser.
Hon utforskade förhållandet mellan det man ser och det man är, illusion och övertygelse, föreställning och verklighet. Diane Arbus blev involverad och accepterad hos de främlingar hon träffade och fick förtroendet att fotografera. Hon hade förmågan att få dem att öppna sig inför kameran, utan att sentimentalisera eller ignorera deras brister, hon tyckte om och beundrade dem på ett ärligt vis.
Den traditionella porträttkonsten inom fotografin handlar om en yttre avbildning. För att nå dit har fotografer använt sig av olika metoder. Arbus sökte kontakt med människor som intresserade henne, byggde upp ett förtroende och fick på så sätt tillåtelse att ta iscensatta porträtt som är mycket personliga och kraftfulla i sina uttryck. Hennes arbetsmetod liknade den som hennes lärare, Lisette Model och vår svenske mästare Christer Strömholm hade. Fotografi var för dem inte ett yrke utan ett sätt att leva.
Diane Arbus kommer sina motiv nära, både bokstavligt och känslomässigt och det är därför hennes porträtt är så starka. Det som chockerar är intimiteten. Hon har sagt att ”om jag står framför något, istället för att arrangera det så arrangerar jag mig själv”. Hon hittade instinktivt rätt perspektiv att fotografera från. Där finns inget beskyddande avstånd mellan motivet och betraktaren.
Diane gifte sig ung med den framtida skådespelaren Allan Arbus och de arbetade under 1940-och 50-talen som ett framgångsrikt fotografteam inom mode- och reklamvärlden. De fick tillsammans två döttrar, Doon och Amy. Parallellt fortsatte Diane Arbus med sitt eget fotograferande. Det var efter att hon träffat Lisette Model 1956, och gått en kurs hos henne som Diane Arbus utvecklade sin egna personliga och konstnärliga stil.
Hon tilldelades Guggenheims stipendium 1963 och 1966 för sina icke-kommersiella bilder och samma museum arrangerade hennes första museiutställning 1967 där man även visade verk av bl.a. Lee Friedlander. Det var dock Diane Arbus som förärades den huvudsakliga uppmärksamheten och blev väl mottagen av recensenterna.
I Juli 1971, vid 48 års ålder, begår Diane Arbus självmord. Redan följande år har MoMa i New York en retrospektiv utställning över hennes vek. Den anses vara den mest besökta separatutställningen med fotografi i museets historia. Biografin om henne, skriven av dottern Doon tillsammans med Marvin Israel, är en av de mest sålda konstböckerna någonsin. Samma år, 1972, var Diane Arbus den första amerikanska fotograf någonsin som representerade USA vid Venedigbiennalen.
Diane Arbus arbetade nära med sin kopist, Neil Selkirk som har ensamrätt som kopist till hennes bilder. De bilder som tagits fram och sålts efter hennes död är signerade av dottern Doon Arbus och kopierade av Selkirk. Signerade bilder av Diane Arbus är sällsynta på marknaden.

”A photograph is a secret about a secret. The more it tells you the less you know”.
Diane Arbus