PRAKTURNOR, två mycket snarlika. Älvdalen, cirka 1830. Karl Johan.

Porfyren har allt sedan den började brytas av egyptierna för flera tusen år sedan förknippats med konstföremål värdiga faraoner, romerska kejsare och svenska kungar. Antik porfyr kom att återanvändas under renässansen och barocken i Italien och Frankrike, men det var inte förrän det svenska initiativet på 1700-talet som nybrytning av porfyr skedde sedan antiken.

Porfyren skapades för flera miljoner år sedan när heta smältor av bergarter trängde fram i berggrunden. Beroende på de skiftande beståndsdelarna och den heta massans rörelse antar porfyren olika dekorativa färger och mönster. De karaktäristiska strökornen är oftast av kvarts och fältspat. Tack vare materialets hårdhet kan det poleras till en vacker blank yta. Att såga genom ett 60 cm tjockt porfyrblock för bordsskivor tog ett helt år.

Förekomsten av porfyr i Älvdalen rapporterades in till Bergskollegiet 1731. Tre år senare beskrev Carl von Linné porfyren under sin resa i Dalarna. Trakten var fattig och staten såg möjligheter till ekonomisk utveckling i regionen genom att börja bryta porfyr. Nils Adam Bielke var initiativtagare till det första porfyrverket. Det första föremålet som tillverkades i Sverige av älvdalsporfyr var en urna som presenterades för Gustav III 1787.

Som nybliven kung förvärvade Karl XIV Johan Älvdalens porfyrvek 1818 och det kom att stanna i familjens ägo fram till 1856. Karl XIV Johan förärade svenska dignitärer och utländska kungligheter praktfulla urnor och vaser av porfyr.

Flera ledande svenska formgivare, såsom Louis Masreliez och Tobias Sergel knöts till verksamheten och ritade från 1780-talet och framåt förlagor till urnor, vaser och skålar i nyklassisk stil. Priskuranter med olika föremål spreds. Dessa modellers popularitet bestod även under Karl XIV Johans regeringstid varför det kan vara svårt att exakt bestämma de enskilda föremålens tillverkningsår. Modeller som förekommer i 1805 års priskurant fortsatte att tillverkas under 1800-talets första hälft.