189
265568
Maximilien Luce
(1858-1941)

"Le viaduc d'Auteuil (Le Pont)"

Signerad Luce och daterad -90(?). Duk 49,5 x 65,5 cm.

Följerätt: Nej
Utropspris: 

4 000 000 - 6 000 000 SEK

455 581 - 683 371 EUR

Klubbat pris: 
3 700 000 SEK
Tilläggslista

Certifikat medföljer. / Certificate accompanies this lot.
Ingen droit de suite på detta föremål.

Proveniens

Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, ”Konstauktion”, 20 maj 1943, kat nr 203 (under titeln "Le Pont", avbildad halvsida i planschdelen).
Svensk privatsamling (inköpt på auktionen ovan).
Därefter i privat ägo.

Utställningar

Nationalmuseum, Stockholm, utställning anordnad av Föreningen Fransk Konst, ”Frankrike genom konstnärsögon”, 9 maj – 2 juni 1941, kat nr 357 (under titeln ”Bron”, då tillhörande Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm).
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, utställning anordnad av Moderna Museets Vänner, ”Cézanne till Picasso. Fransk konst i svensk ägo”, september 1954, kat nr 216 (under titeln ”Le pont – Bron”).

Litteratur

Jean Bonin-Luce och Denise Bazetoux, "Maximilien Luce. Catalogue de l'oeuvre peint - tome I", 1986, upptagen i katalog över utställningar, "Expositions-posthumes (1941-1985)", sid 219: "1941. Stockholm. Musée National, 'Frankrike Genom Konstnärs, Ögon' 9 mai - 2 juin n:o 357 Bron" samt sid 224: "1954. Stockholm. Liljevalchs Konsthall, 'Cezanne till Picasso' Septembre n:o 216 Le Pont".

Målningen kommer, enligt utlåtande daterat 11 oktober 2011, inkluderas i Tome 4 av "Catalogue raisonné de l'Oeuvre de Maximilien Luce" under sammanställning av Denise Bazetoux (" 'Le viaduc d'Auteuil' [Le pont] vers 1899-1900").

Övrigt

Den utställning som i efterhand har kommit att kallas den första impressionistutställningen hölls i den kände Parisfotografen Félix Nadars ateljé 1874. De konstnärer som anslöt sig utställningen sökte ett alternativ till den officiella Salongen – en utveckling som även Sverige kom att uppleva med Opponentrörelsen 1885. Det är svårt att inte se utställningen i Paris 1874 som ett avgörande skede i konsthistorien då ett nytt sätt att måla lanserades på bred front. Mottagandet hos den franska allmänheten och kritikerna var blandat då den franska konstens förändring märktes tydligare än i andra delar av Europa. Där styrdes fortfarande det officiella konstlivet av krafter fast förankrade i en idealistisk tro på konstens högre syfte. En av de konstnärer som längst kom att bära impressionisternas flagga var Maximilien Luce.

Förändringen i konsten under det sena 1800-talet återspeglade omdaningar av samhället och begreppet modernitet rymmer tankar om tid som är flyende där nästa framsteg väntar runt hörnet. Därför var samhällets utveckling en ständigt närvarande tanke för de konstnärer som levde i urbana stadsmiljöer och, i synnerhet, i Paris kom denna förändring att gå hand i hand med impressionismen under dess tidiga historia. För det var just urbanitet och föränderlighet som utgjorde en fond för konstnärer som Renoir, Cailebotte, Manet och inte minst Luce. Huvudstaden Paris undergick, under kejsare Napoleon III, omfattande renoveringar mellan 1853 och 1870. Baron Haussmann, efter vem stadsplanen har uppkallats, upprättade planerna att riva gamla byggnader för att skapa mer öppen plats för en renare, ljusare och tryggare stad. En annan bidragande faktor var att staden fortfarande uppvisade skador efter belägringen under det fransk-tyska kriget (1870-1871). Efter kriget ökade invånarantalet explosionsartat i staden vilket gav konstnärerna en enorm mängd material för sina scener ur stadslivet där breda boulevarder, offentliga trädgårdar, teatrar och storslagna byggnader var bärare av tanken om framtid och modernitet.

Bland impressionisterna kom vissa att speciellt ägna sig åt olika delar av staden: Degas och Caillebotte fokuserade på arbetare, sångare och dansare medan deras kvinnliga kollegor, som saknade friheten att röra sig fritt i offentligheten, kom att skildra det borgerliga hemmet. Gemensamt för impressionisternas målningar från staden Paris är blandningen av sociala klasser – på gatan, i parken och i affärerna. I denna sjudande gryta av framsteg, folk och framtidstro som Paris var vid denna tid kom politiken att spela en allt större roll. Detta var något helt nytt då medelklassen som begrepp och företeelse kom att växa fram.

Under sina unga år arbetade Luce som tryckare, och inför hans ögon växte det moderna Paris fram och en av kulturhistoriens mest omvälvande tidevarv tog sin början. Helt plötsligt flyttades fokus från ”vad” till ”hur” och det var denna fråga som Luce utforskade i sitt konstnärskap. Från att ha varit tryckare kom Luce omkring 1880 att helhjärtat satsa på måleri, ivrigt påhejad av sin gode vän Camille Pissarro – en förgrundsfigur inom impressionisterna. De båda vännerna ville utveckla måleriet och hade en stark framtidstro till måleriet men även på det samhälle de arbetade för. Båda var starkt engagerade i den anarkistiska rörelsen och Luces motiv visar ofta solidaritet med stadens mindre bemedlade. Med sin bakgrund som tryckare och illustratör kom Luce att utföra flera illustrationsarbeten för de många politiska tidskrifter som cirkulerade i Paris omkring sekelskiftet.

Med undantag för ett par år kom Luce att ställa ut på Les Indépendants 1887-1941 vilket visar att hans konstnärskap är en del av den konsthistoria som skrivs omkring sekelskiftet. Till skillnad från pointillisterna med sin klart avgränsade färgpåläggning kom Luce och neoimpressionisterna att på ett mer integrerat sätt teoretisera färgen så att motiven i större utsträckning uppfattades som en helhet. Luces ständiga önskan att utveckla och teoretisera måleriet gjorde att han tidigt anslöt sig till fauvisterna där han återigen betonade färgens särstatus och på så vis hittade tillbaka till sin ursprungliga stil.

I katalognumret "Le viaduc d'Auteuil” ser vi prov på ett riktigt toppnummer av konstnären. I samband med den stora retrospektiva utställningen av Luce på Musée d’Orsay i Paris, 2011 kom konstnärens måleri att uppleva en renässans och hans betydande roll inom impressionisterna kom att lyftas fram. I förordet till utställningskatalogen beskrivs hans användande av ljus som en våldsam effekt vilket belyser konstsyn, stad och ljus – allt det som konstnären kom att hålla högt. Tekniken som Luce använder sig av är korta, avbrutna penseldrag som förmedlar formens essens tillsammans med rena och oblandade färger. Förutom denna radikala penselteknik måste även färgens särställning kommenteras. Inom akademimåleriet förespråkades skuggning med vitt, grått och svart medan impressionisterna valde att skapa skuggeffekter i färg. Idag ter sig de ljusa färgerna knappast som något radikalt men på 1870-talet var publikens ögon vana vid mer sobra färger vilka var vanliga inom det akademiska måleriet. En annan teknisk aspekt av impressionismen var att flera konstnärer valde bort att fernissa sina verk och därmed ett sätt att tona ned färgsättningen. Under mitten av 1800-talet utvecklades det syntetiska pigmentet vilket gjorde färgerna mer intensiva vilket gav mer livfulla nyanser av blått, grönt och gult som målare hade aldrig använt tidigare. Paletten i katalognumret är färgsprakande utan att avskräcka eller uppröra ögat, och istället för en lugn blå genomgående palett leker Luce med det turkosa uppblandat med en varm lila ton vilket ger kompositionen ett vilsamt intryck.

Den avbildade bron, akvedukten vid Auteuil, upprätthöll trafik till och från staden som inte varit möjligt innan byggandet 1863 och bygget kom att spela en viktig roll för järnvägens alltmer växande betydelse. På bron rusar ett tåg fram vilket kan läsas som en allegori över moderniteten och det föränderliga samhälle som konstnären levde i. "Le viaduc d'Auteuil” köptes genom Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm och ingick tidigare under en lång rad år i en betydande svensk privatsamling. Verket har vid flera tillfällen ställts ut som ett utmärkt exempel på den franska neoimpressionismen, bland annat 1941 på Nationalmuseums ”Frankrike genom konstnärsögon” samt 1954 på Liljevalchs ”Cézanne till Picasso. Fransk konst i svensk ägo”.

Köpinformation
Kontakta specialist
Pedro Westerdahl
Stockholm
Pedro Westerdahl
Specialist klassisk konst 1800/1900-tal
+46 (0)8 614 08 05