Kan inte nå servern
626
1189240

Ferdinand Tollin

(Sverige, 1807-1860)
Utropspris
40 000 - 50 000 SEK
3 530 - 4 410 EUR
3 680 - 4 600 USD
Klubbat pris
30 000 SEK
Köpinformation
För konditionsrapport kontakta specialist
Johan Jinnerot
Stockholm
Johan Jinnerot
Specialist konst och äldre måleri
+46 (0)739 400 801
Ferdinand Tollin
(Sverige, 1807-1860)

Vy ifrån Drottninggatan, Stockholm från Fredsgatan mot Gamla stan med en kunglig procession

Tusch, akvarell och gouache på papper 51,5 x 35 cm.

Övrig information

Utförd omkring 1835-40. Eskortskvadronen ur Livgardet till häst i bakgrunden bär en husaruniform som avskaffades 1845.

Tollin har i sitt val av perspektiv inspirerats av en akvarell föreställande Drottninggatan av Elias Martin från 1808 (fig. 1).

Sedan äldsta tider var Drottninggatan ut- och infartsort för hovet från och till slottet på de kungliga färder till och ifrån lustslotten eller andra platser norrut vid resor, kröningar, bröllop och andra högtidliga intåg, samt vid kungliga begravningar. Johan Elers, Stockholm, 1800, Vol. II, s. 98 skriver:

”Drottninggatan som i sednare tider blifwit nyttjad till allmän promenade, har varit den gata, hwilken överheten alltid öfwerfarit till lustslotten Ulriksdal, Carlberg och Haga, så väl som Drottningholm, innan nya wägen till sistnämmde ställe, öfwer Kungsholmen öppnades år 1787.”

Under andra hälften av 1700-talet uppfördes en rad palats och förnäma borgarhus på Drottninggatan. Vid dess södra del vid Norrström i hörnet Strömgatan i kvarteret Rosenbad uppfördes det pampiga Bondeska palatset och ett hus tillhörande lagman Sven Westerman, adlad Liliencrantz och strax intill på Drottninggatan det Hildebrandska huset och bredvid detta, i hörnet av Fredsgatan, det Knorringska huset. Bebyggelsen ledde till att Drottninggatan redan under 1700-talet fick sitt rykte stadsfest som en förnämlig och aristokratisk gata. De register på personer som bodde på Drottninggatan som finns att tillgå från 1700-talet och framåt styrker till fullo gatans aristokratiska och borgerliga karaktär. År 1815 stod att läsa i den periodiska tidskriften ”Narraktigheter” (Drottninggatan 300 Åhr 1637-1937, 1937, s. 4):

”På gatan framrullade tjocka Grosseurer i wackra Engelska Wagnar (ty hos våra Grosseurer är allting Engelskt), Grefwar och Baroner med glasögon och lorgnetter vandrade up och ner, militärer en galla läto äfwen se sig af det gapande publikum, ståtliga köpmans Bokhållare på ännu ståtligare kampar, satte stundom den arma fotgångaren i fara för arm och ben, och af fruar, fröknar, jungfrur och mamseller promenerade där en skara den ingen räkna kunde.”

Notarien Per Adolf Becker skriver den 9 januari 1822, att han promenerat på Drottninggatan och att där var ”ett gräsligt vimmel af folk, och våra fruntimmer lyste med sina vackra pälsar efter en för denna vinter alldeles ny modell” (A. Sjögren, Drottninggatan genom tiderna, 1923, ss. 162-3) och Oscar Patrick Sturzen-Becker (1811-1869), känd som kåsören Orvar Odd, kallade Drottninggatan ”Högvälborenheten, patscholins, ordensbandens och kaschmirschalarnas egen utvalda gata, där på aftnarna de eleganta Stockholmsdamernas ”marabout-fladdrande” sammetshattar lämna rum för tjänsteflickornas behagsjukt tillknutna hufvuddukar” (op. cit., s. 169).

Drottninggatan egenskap av promenadplats under 1800-talets första hälft föll också nyförlovade i smaken. Det var på den tiden inte brukligt med annonser eller notiser om förlovningar i tidens tidningar, varför de nyförlovade bekantgjorde sitt partnerskap genom att arm-i-arm promenera förbi de otaliga skvallerspeglarna som lände till varje bebott hus (speglar med ett eller två snedställda glas vilka satt på utsidan av fönster så att man kunde betrakta gatulivet till vänster och höger om fönstret). En förlovning den tiden ansågs knappast riktigt deklarerad förrän kontrahenterna provgått på Drottninggatan.

Före stadsregleringen på 1600-talet var Drottninggatan huvudfärdvägen från Malmtorget (nuvarande Gustav Adolfs torg) förbi Klara kyrka och norrut. I Anders Torstensons rätvinkliga stadsplan från 1636 har gatan namnet Stoore Konnunungzgatun efter Gustav II Adolf och 1639 Drotningegathon, en hyllning till den då minderåriga drottning Kristina. Gatan utgjorde huvudaxeln på Brunkebergsåsens västra sida (Västra malmen) medan Regeringsgatan var axel på en östra sidan (Östra malmen). Regleringsarbetena påbörjades 1637 och 1641 var Drottninggatan stensatt från Malmtorget till tullporten norr om Hötorget. Bebyggelsen bestod i huvudsak av ett slags standardhus i tegel. Byggnaderna var fem fönsteraxlar breda i tre våningar, ofta med bodar och magasin i bottenvåningen. Spåren av fastighetstypen finns idag kvar på Kanngjutarmästarens hus på Drottninggatan 8. Vid denna tid slutade Drottninggatan i Roddaretrappan nere vid Norrström, varifrån roddarmadammerna utgick med sina båtar. Från 1830-talets mitt påbörjades långsamt en förskjutning av stadscentrum från Gamla stan mot det nya Norrmalm. Drottninggatan kom att fyllas av fashionabla butiker och blev också ett populärt flanörstråk för borgerskapet, och kallades i folkmun för Snobbrännan. I det Hildebrandska huset på Drottninggatan 3 öppnade 1832 Hôtel Garni, som var stadens första moderna hotell för gäster ur det högre ståndet.

Ferdinand Tollin debuterade 1836 som Stockholmsskildrare med ett antal litografier, bland dessa en vy från Drottninggatan (fig. 2). År 1840 utkom Utsigter af Stockholm, vilka räknas till de värdefullaste bilddokumenten från Stockholm under 1800-talets mitt. Därefter följde Utsigt af Riddarhustorget 1841 och en ny Utsigter af Stockholm 1842. Han påbörjade 1840 en rundmålning av panoramautsikten från Mosebacke som var 3½ alnar lång och vilken han hoppades få ställa ut på Kunglig Målareakademiens exposition 1843 men genom sitt impertinenta uppträdande avslog akademidirektören Axel Gillberg verkets medverkan i utställningen (Stockholms Stadsmuseum (fig. 3). Vid de specialutställningar på ett par olika lokaler som Tollin ställde ut sin Mosebackebild kom det mycket folk och slutligen lottades den ut. Den var länge försvunnen men återfanns på 1930-talet. I mitten av 1840-talet förändras Tollins konstnärliga verk till att bli mer politiska och satiriska. Bland annat skildrade han pöbelns kamp om begravningspengarna som kastades ut från Slottsbacken vid Karl XIV Johans död och ett beryktat uppträde av Lars Gustaf Tegnér på Malmens källare vid Mynttorget. Det var emellertid som politisk karikatyrtecknare under signaturerna Ille och –Il– som Tollin skulle bli berömd och beryktad. Han utgav ett flertal litograferade satiralbum, varav det första Portfölj af Svenska Karrikatyrer 1840 följdes av Förklaringar. De satiriska bilderna riktade sig mot de styrande Karl XIV Johan, greve Magnus Brahe, biskop Christopher Isac Heurlin, ärkebiskop Carl Fredrik af Wingård, hovfolk, klerikaler, militärer och poliser. 1845 tecknade han några nidbilder riktade mot tidningsredaktören Wilhelm Fredric Dalman i Dagligt Allehanda efter en privat meningsskiljaktighet, och han visar även personliga hatkänslor i ett par litografier med procentaren Johan Jacob von Scheven som senare gick till historien i Carl Jonas Love Almqvistprocessen.