Hugo Birger

Denna eleganta skildring av ett spanskt parklandskap är enligt konsthistorikern Sixten Strömbom, datering ("Granada-Paris") till trots, de facto utförd i Lysekil under sommaren 1885! Strömboms påstående förtydligas av historien bakom målningens tillkomst.

1885-1886 var innehållsrika år för Hugo Birger. Han var en drivande kraft bland Opponenterna och 1886 bildades Konstnärsförbundet som motrörelse till den reaktionära Konstakademien i Stockholm. Makarna Birger, Hugo samt hustrun Matilda, befann sig under sommaren 1885 i Lysekil. Birgers sedvanligt ansträngda ekonomi hade delvis föranlett besöket i hemlandet. De föregående åren hade tillbringats på betydligt varmare breddgrader (Granada, Gibraltar, Tanger och Alhambra) där Birgers svåra ledgångsreumatism lindrades av klimatet. Väl i Lysekil klarades ekonomin, om än knappt, genom att Birger målade västkustmotiv samt förevigade göteborgska magnaters sommarvillor.

Ett icke obetydligt hopp stod, vid den här tiden, till Opponenternas utställning vilken skulle öppnas på Blanchs konstsalong i Stockholm den 15 september. Vernissagen ägde dock rum i Birgers frånvaro då makarnas ekonomi ej tillät de att resa upp till Stockholm. I brev (daterat Hotell Haglund, Göteborg, d. 15.IX.85.) till Ernst Josephson, den ene av utställningens kommissarier, skriver Birger:

"Du kan ej tro vad det gör mig ont att ej få vara med i dag på vår hedersdag. Jag målar ännu på min Lysekilstavla, som till följe av regn och storm ej blev alldeles färdig, men om det går väl skickar jag upp den jämte ett par småbitar. [...] Cascade i Alhambra sändes i dag på snälltåget och framkommer således samtidigt med detta brev till Sthlm. [...] Den kostar 3 000 kr".

Det försäljningspris som Birger begärde för föreliggande målning indikerar mer än väl hur välgjord kompositionen var samt hur mycket som stod på spel ekonomiskt för Birger. Orosmolnen tornade emellertid upp sig vid horisonten denna septembermånad. Sixten Strömbom skriver om detta i "Hugo Birger", 1947:

"Beträffande ev. försäljning på utställningen hyser Birger fruktan för att hans tidigare beställare, som han häftar i skuld till, skall i tavlor ta ut sina tillgodohavanden. Till sin ungdoms gynnare, Tjulander, står B. denna tid tydligen i ett mindre gott förhållande. Hans sätt att omtala honom är i våra ögon mindre sympatiskt: 'Jag är lite smått rädd att mina gamla björnar i Sthlm skola börja röra på sig framför mitt vattenfall. Juveleraren Feron och Tjulander (Skånis' gamle vän) äro båda svåra björnar, så om di skulle anmäla sig såsom köpare, så förstår du att jag endast applåderar med moderation. Du kan lätt förstå, att tidpunkten för att betala 'stora björnar' just nu ej vore väl vald, då man för en hacka måste stanna i Gtbg. Cascaden, - därpå hänger mycke!' ".

Överlag innebar emellertid utställningen i Stockholm betydande framgångar för Birger. Strömbom berör även detta i sin bok:

"Bland Opponentutställningens 155 arbeten av 59 konstnärer hävdade sig Birgers sju eller åtta dukar gott. Kritiken var älskvärdare än på vårutställningen. [...] Nyblom erkände, att 'Birger liksom Larsson söker komponera, giva något åt fantasien, ej blott göra studier efter modell'. ".

Birger kunde nu till synes skönja ljusare horisonter. Vad som hände med "Kaskad vid Alhambra" i samband med utställningen är inte helt klarlagt. Dock indikerar proveniensen (assessor Nils Parkfelts samlingar, Göteborg) att målningen fann en verklig köpare och därmed undgick att hamna i klorna på någon av de ovannämnda "svåra björnarna". Den positiva kritiken i Stockholm sammanföll oavsett med förnyat ekonomiskt bistånd av den mäktige mecenaten Pontus Fürstenberg i Göteborg. Strömbom, återigen, skriver:

"Den återknutna förbindelsen med Fürstenberg skänkte inte bara personlig uppmuntran utan beredde Hugo Birger en tryggare ekonomi under den korta tid, som ännu var honom beskärd att leva. Han och Mathilda återvände nämligen till Paris med löfte om understöd för nästa Salongstavla. Och med den ville Birger söka göra det så länge eftertraktade genombrottet inför den franska publiken".

I ett brev (daterat 20.XI.85) nämner Birger den önskade formen för utbetalningen av understödet. Från den 15 december skulle Fürstenberg t.o.m. den 1 april översända 1 000 francs i månaden: "Tavlan skall bli omkr. 3 m. i längd och 1,90 m. i höjd och bör kunna inträffa i Göteborg i juli 1886. Om dessa 3 1/2 månader nu kunna få användas sorgfritt och uteslutande till 'le jour de vernissage' så skola vi hoppas att Hr Fürstenberg dock slutligen skall en gång få heder av undertecknad och undertecknad heder av 'le jour de vernissage' ".

Den i brevet omnämnda kompositionen, "Skandinaviska konstnärernas frukost i Café Ledoyen, Paris. Fernissningsdagen 1886" (olja på duk, 183,5 x 261,5 cm, Göteborgs Konstmuseum), skulle komma att bli såväl konstnärens magnum opus som en av svensk konsthistorias mest älskade konstverk.

Arbetet med denna, konstnärens viktigaste, målning kom att bli en oerhört stor samt svår utmaning för Hugo Birger vilken led av reumatism samt begynnande tuberkulos. Trots perioder av vila (på inrådan av hans läkare Axel Munthe) lyckades Birger långsamt men målmedvetet färdigställa den stora salongstavlan på knappa fyra månader.

När målningen lämnades in till Salongen emellertid uteblev dessvärre de framgångar Birger hoppats på, trots konstnärsvännernas uppmuntrande ord. Det var först när målningen visades på Konstnärsförbundets första utställning i Stockholm år 1886 som kritikerna gav konstverket goda omdömen, vilket torde ha glatt Birger som deltog i vernissagen under vad som skulle komma att bli hans sista besök i Stockholm. Året därpå förvärvades målningen till Göteborgs museum med bidrag av Hugo Birgers mecenat Pontus Fürstenberg.

Under den följande vintern i Paris var han på grund av sjukdom ur stånd att arbeta. När sommaren var inne förde hans läkare, Axel Munthe, honom till Sverige med ångbåt från Lübeck. Tre dagar efter ankomsten till Helsingborg avled Hugo Birger den 17 juni 1887. Han var då 33 år och hans konstnärliga verksamhet hade endast omfattat ett årtionde.