Akseli Gallen-Kallela

Den finländska konstens så kallade Guldålder betecknas ha infallit mellan åren 1880-1916 och sammanföll med Finlands nationella uppvaknande. Konstnärer, skulptörer, tonsättare, arkitekter och författare fördjupade sig i historia och folksägner för att komma underfund med den sanna finländska identiteten som de önskade förmedla genom sina skapelser. Av Guldålderns konstnärer var det utan tvivel Akseli Gallen-Kallela (1865-1931) som mest hängivet forskade i den finska folksjälen och fascinerades av den. Till denna vurm för det purfinska hörde kärleken till naturen, som Gallen-Kallela ansåg att på många sätt präglat det finska folkets karaktär.

”Den som lever och arbetar mycket ute i naturen, uppnår med tiden ett så personligt förhållande till sin omgivning, att han nästan kan ertappa sig med att tala till skogens träd. Vår folkdiktning vittnar också om att en djup inlevelse i naturen varit ett särdrag för oss finnar. Vi torde äga en särskild fallenhet för att personifiera den; skogens växtvärld blir en intim vän, man börjar nästan urskilja olika karaktärer bland träden och man anförtror dem olika saker: den smäckra björken något annat än den gråatorrfuran, stormvridna tallen eller dystert mörka granen. Och naturmänniskan följer med skogens liv med helt andra ögon än alla andra. Hon observerar de minsta skiftningar däri, både när det gäller trädens färg, deras friskhet och livskraft. För en sådan människa är skogen inte död ens den kallaste februaridag –då är den bara så tyst att själva denna tystnad talar. I det under drivornas täcke pulserande starka och fulla livet ligger någonting som påminner om den i sitt ide sovande björnens vintersömn”.(–Akseli Gallen-Kallela, "Boken om Gallén-Kallela", Holger Schildts Förlag, Helsingfors 1948.)

Strax före jul år 1895 hade Gallen-Kallela flyttat in i sitt nya hem tillsammans med sin fru Mary, som de gav namnet Kalela. Den rymliga stockbyggnaden var då ännu till stora delar halvfärdig. Under tiden i Berlin hade konstnären blivit intresserad av grafik och kring julen året innan tog detta intresse fart i och med att den flera hundra kilo tunga etsningspressen som var beställd i Manchester hade anlänt till Ruovesi. Det första stora Kalevalaverket "Sampos försvarare" var redan på väg till en utställning i Helsingfors. Hemmet fylldes av en liten babys skrik. Efter förlusten av dottern Impi Marjatta hade Mary och Akseli fått ett barn till. Den svindlande vackra vintern fick konstnärens blod att svalla trots den stränga kölden. Det var en sällsam november månad, den första snön hade fallit redan innan isarna hade lagt sig på sjön Isoselkä. Tallarna täcktes av snö som hade frusit fast på grenarna. Snart följde vindstilla köldnätter och sjön Isoselkä täcktes av spegelblank is.

Gallen-Kallela reste liksom våra svenska målare till Paris på 1880-talet och anslöt sig till Bastien Lepages realistiska måleri. Men det var hans resa till Östkarelen 1890 som väckte hans intresse för den finska nationalromantiken. Hans stil blev dekorativt förenklad, starkt känslofull och inspirerad av den franska symbolismen och syntetismen.