Helmer Osslund

På 1890-talet återvände svenska konstnärer till sitt hemland efter vistelse i främst Frankrike. Konstklimatet i utlandet hade hårdnat och man längtade hem till den egna bygden, till den egna naturen som man ansåg var ett utslag av den svenska folksjälen. Anders Zorn hämtade sina motiv från Dalarna, Carl Wilhelmsson från Västkusten och Prins Eugen från Stockholmstrakten.

Helmer Osslund återvände till barndomens landskap vid Indalsälven. Den storslagna norrländska naturen skulle han sedan skildra i hela sitt liv. Med breda, expressiva penseldrag och mättad färgskala av blå/grönt och terrakotta/orange bygger Osslund upp sitt land-skap. De hela färgplanen avgränsas av horisontala eller diagonala, böljande jugend-slingor. Horisontlinjen är hög, utblicks-punkten likaså. Det är syntetismens formspråk. Den hade Osslund lärt känna redan 1894, då han en kort period arbetade i Paul Gauguin's ateljé. Också bruket att måla med oljefärg på smörpapper hade han praktiserat under tidiga studieår i Paris. Det var billigt, lätt att applicera och gav färgen en speciell ljuskraft.

Osslund blev aldrig någon vän av exklusiva målar-attiraljer. Han skulle hela livet använda sig av smörpapper, limmat upp på pappskiva eller linneduk. Ofta var duken då ett gammalt lakan hemifrån och limmet kokat av hustrun Dagmar. Skulle kompositionen utökas, limmade han bara på ett nytt stycke papper. Det ger bilden en extra kärvhet och förstärker upplevelsen av det karga, nordsvenska landskapet, med dess öde vidder, stora orörda skogar, breda älvar och dramatiska fjäll-himmel.

Sina målarredskap samlade han, med vad som i övrigt behövdes för livets nödtorft, i en säck och med denna på ryggen vandrade han upp på fjället. För "Några fria fantasier som man målade efter s.k. minnet fick absolut inte förekomma. Motivet måste man ha framför sig, vad man än målade", sa han.

I målningen "Höst vid Indalsälven" bryts den högra delen vertikalt av ett högt, knotigt träd i S-linje. Detta expressionistiska stilgrepp är typiskt för Helmer Osslund och återkommer i många verk. Tallbarrens ytverkan förstärker intrycket av det djupt liggande älv-landskapet. På samma sätt ger sluttningen till vänster, på klassiskt manér, ökad djupverkan. För ovanlighetens skull har Osslund i denna målning infogat en liten byggnad i bildens nedre mitt. Slagskuggan faller lång och ödslig mot den höstliga sluttningen.

Helmer Osslund stod stilmässigt mitt emellan Konstnärsförbundets medlemmar och de mer radikala Matisse-eleverna. Men hans form och färgkänsla blev betydelsefull för senare svenska landskapsmålare, bland dem Leander Engström och Kalle Hedberg.

(ur Procordias konst : ett urval av den svenska samlingen, text av Margareta Tamm, Stockholm, 1992)