TOVE FRIIS-HJORTH, olja på duk, monogramsignerad samt tillhörande TEXTILSKULPTUR.
"Werther" (ur Den unge Werthers lidande av Johann Wolfgang von Goethe). Utställningetikett a tergo. Daterad på ramen 1963. 62 x 48 cm. Docka, textilarbete höjd ca 60 cm (sittande).
.
Enligt uppgift från säljaren föreställer dockan och målningen Carl Jonas Love Almqvist. Senare korgstol medföljer.
Målningen med obetydligt ytslitage. Dockan med slitage, lösa trådar, ytsmuts.
Målningen i gåva till nuvarande ägare från Ole Hjorth, son till Tove Friis och Bror Hjorth. Dockan förvärvad direkt från konstnären i samband med utställningen 1990.
1921 kom Bror Hjorth som 26-åring till Paris för att utbilda sig till skulptör hos Antoine Bourdelle. I Paris träffade han Tove Friis, en dansk konstnärinna som målade och gjorde porträttdockor i tyg. De gifte sig 1927 och tre år senare väntade familjen tillökning. Makarna Hjort flyttade tillbaka till Sverige och i juli 1930 föddes sonen Ole. Bror Hjorth överlät sin ateljé i Paris till Sven X:et Erixson, som han träffat året innan och genom hela livet kom att stå i nära relation till.
1943 byggde makarna Hjorth den villa som idag kallas Bror Hjorths Hus i Uppsala. Bror och Tove var delaktiga i utformningen av trädgården och byggnaden som ritades av arkitekt Sten Hummel-Gummælius. Med sina faluröda träfasader och ockragula fönsteromfattningar skiljde det sig från de pampigare villorna i närheten. ”Huset blev romantiskt och trivsamt och vackert”, skriver Bror i sin självbiografi. Bror Hjorth omgav sig med sin egen konst på väggar och golv. Alla lediga ytor upptogs av hans egna verk, precis som idag. Några av Tove Friis textila skulpturer, fanns också där. Hela bottenplanet på den rödfärgade villan tjänstgjorde som arbetsrum. När ateljén inte räckte till kunde det hända att Bror målade även i vardagsrummet. Bror Hjorths Hus är idag ett konstnärsmuseum i Uppsala och öppet för allmänheten.
.
Synnöve Gahrén, konstpedagog och museilektor, beskriver Tove Friis-Hjorths konstnärskap i samband med utställningen på Bror Hjorths Hus 1990: ”Måleriet beskrevs i pressen bland annat som finstämt och poetiskt med en spontan känsla för färgen uttrycksmöjligheter och en ibland blommande kolorit. Men trots allt var det porträttdockorna som rönte den största uppmärksamheten. I en till synes konventionell dockform lyckades hon skulptera fram ett helt galleri karaktärer: personer som hon hämtade från sin egen, filmens, teaterns, litteraturens och politikens värld. Det är det medvetna materialvalet, hållningen och de mimiska dragen som tillsammans ger den träffande och känsliga karaktäriseringen av personligheten. Med små medel åstadkom hon stor porträttkonst.” (se uppladdad pamflett från 1990)