Pehr Emanuel Limnell, olja på duk.

Enligt ett beslut av Konstakademien 1797 skulle prisämnen ur Sveriges historia omväxla med de traditionella bibliska och klassiska motiven. Hertig Fredrik föreslog det första svensk-historiska ämnet ”Olof Skötkonungs döpelse av den förste kristne läraren Ansgarius”, vilket blev enhälligt antaget. En hävdkunnig akademiledamot kom senare att erinra sig att Ansgarius dött hundra år innan Olof Skötkonung föddes (G. Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet, Vol. I, Från Gustav III till Karl XV, s. 142).

Året innan Limnell målade den aktuella tavlan utförde han en akvarell på samma ämne vilken ställdes ut på Konstkademien samma år (nr. 41b ”K. Olof Sköt-Konung blir döpt af Biskop Sigfrid vid St. Ragnhilds källa. Målad i aquarelle”; Hultmark, op. cit., s. 174, nr. 41b). Att de historiska kunskaperna om Olof Skötkonung ännu var bristfälliga visar titeln på verket. St. Ragnhild levde först hundra år efter kungens död.

Olof Skötkonung (c:a 980-1022) är den förste kung som bevisligen regerade över både Mälardalen och Västergötland och han är också den förste Sveakung som döptes, förblev kristen och bidrog till Sveriges kristnande. Dopet förrättades år 1008 vid S:t Sigfrids källa, eller Birgittakällan som den ursprungligen kallades, vid Husaby i Västergötland av den engelske biskopen Sigfrid av York. Dopet omfattade förutom kung Olof hela hans familj och hans följe. Olof Skötkonung är troligen begravd framför huvudingången till Husaby kyrka. Biskop Sigfrid kom till Västergötland som missionär i början av 1000-talet tillsammans med sina systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman. Marken var beredd genom den keltiska mission som redan skett med start på 600-talet. Biskop Sigfrid kunde göra sig förstådd på fornnordiska, som talades av många engelsmän i York. Kulten av källor är typisk för den keltiska kristendomen. Birgittakällan i Husaby är exempelvis uppkallad efter Irlands kvinnliga helgon Brigida. Det är inte känt om källan redan hade detta namn vid tidpunkten för dopet, vilket i så fall utgör ett av flera tecken på en tidig keltisk mission i området, eller om det var biskop Sigfrid själv som namngav källan efter det irländska helgonet.

Njudung, ett av folklanden i Småland, blev enligt legenden kristnat av Sigfrid. Då Sigfrid var i Husaby lönnmördades Unaman, Sunaman och Vinaman i Värend och deras huvuden lades i ett kar som sänktes i Växjsjön. I samband med Sigfrids återkomst från Husaby skall ett under ha skett och karet med huvudena flutit upp. Huvudena utgör idag en del av Växjö stadsvapen. Ett minnesmärke efter Sigfrid är S:t Sigfrids källa belägen vid Vallsjö gamla kyrka. Källan skall enligt sägnen sprungit fram ur berget då Sigfrid gått dit för att bedja efter att han i sin missionsgärning mött styvnackat motstånd från bönderna i Njudung.

Emanuel Limnell, född vid skeppsvarvet i Karlskrona, anställdes 1784 vid Kungliga teaterns dekorationsverkstad. Han blev där uppmärksammad av Johan Gottlob Brusell och Louis Jean Desprez och hjälpte den senare i arbetet med att måla dekorationer. 1791 antogs han till ordinarie dekorationsmålare, en befattning han skötte långt in på 1800-talet. Då den unge Carl Johan Fahlcrantz började studera på dekorationsverkstaden hyste Limnell honom som familjemedlem. I avsikt att få en bättre inkomst sökte sig Limnell till målarämbetet i Stockholm, men först 1799 blev han mästare i detsamma. På Desprez och Sergels inrådan begagnade han sig flitigt av akademiens modellskola och arbetade sig så upp till en konstnär som eftersöktes, anlitades och befordrades. 1802 invaldes han till agré vid akademin, och kallades 1803 till ledamot av densamma. 1812 blev han professor i teckning och utnämndes 1813 till hovmålare. Limnell var sedan 1791 gift med Ulrika Wargentin, barnbarn till den kände astronomen Peher Wilhelm Wargentin (1717-1783).