I februari 1916 hade Anna Petrus tillsammans med vännen Greta Ruuth sin riktiga debututställning i Sveriges Allmänna Konstförenings dåvarande lokaler på Västra Trädgårdsgatan vid Kungsträdgården i Stockholm. En mängd grafik i olika tekniker men också en skara skulpturer visades, ofta uttrycksfulla studier av män och kvinnor. Året därpå arrangerade Petrus och konstnärsvännen Siri Derkert en slags vandringsutställning som skulle utgå från Den Frie i Köpenhamn. Den danska huvudstaden blev ett slags väntrum till Paris under krigsåren. Väl tillbaka till Stockholm 1920 planerade Petrus en större utställning med skulptur på det nyöppnade Svensk-Franska Konstgalleriet. Strax innan det var dags för vernissage drabbades hon av en personlig katastrof. Ateljén vid Tennispaviljongen brann upp och endast ett fåtal skulpturer gick att rädda ur elden. Efter den eländiga situationen företog Petrus en längre resa, först till Italien, sedan via Nordafrika till Paris. I Nordafrika fann hon direkt inspiration i de så vanligt förekommande rökborden.
Tillbaka i Stockholm och den nya ateljén på Riddargatan i centrala Stockholm, kom Petrus att fokusera på konsthantverk snarare än skulptur och grafik. Hon kom att göra flera olika typer av brickor i olika material; tenn, koppar och ibland med inslag av silver. Brickorna försågs med rikt ciselerad och punsad dekor och kombinerades ibland med konstfullt arbetade benställningar, ibland skulpterade i trä av Petrus själv, ibland ritade av vännen och arkitekten Uno Åhrén. En uppmärksammad utställning i ateljén i december 1922 resulterade i att ett urval brickor och bord valdes ut till att visas på jubileumsutställningen i Göteborg året därpå. 1925 beskriver Nils G. Wollin i Svenska Slöjdföreningens tidskrift hur Petrus ”beundransvärda teknik visar prov på en långt ifrån vanlig uthållighet i det mödosamma utförandet” samt omtalar brickorna som ”originella inpass inom modern, svensk nyttokonst”.