Ernst Josephson hyste i sin ungdom på 1870-talet ett stort intresse för det genremässiga och romantiska i allmogemiljöer.1872 reste och vandrade han tillsammans med norrmannen William Peters genom Numedalen i Norge i Tidemans och Gudes fotspår. Där fängslades han av traktens skönhet, men också av den ålderdomliga bebyggelsen och levernet. Att svärma för lantlivet låg i tiden, särskilt hos Almquist, som Josephson säkert kommit i kontakt med, fanns vurmen för den "obesmittade" naturen och de oskuldsfulla människorna. Ernst Josephson älskade de okonstlade livsformerna och hyste ett stakt förakt för städernas flärd, där han kände sig främmande och oerfaren vid denna tid.
Sommaren 1873 begav han sig till Dalarna, ett landskap som var relativt oberört av stadskulturen, men välbesökt av den tidens entusiastiska folklivsskildrare. Han besökte Leksand-Orsa-Mora och såg valsverket i Smedjebacken och Falu gruva och slutligen stannade han upp i Skattungbyn. Längs sin resrutt fann han stuginteriörer och miljöer som var oförstörda och naturliga, människor klädda i vackra folkdräkter och det svenska skogslandskapet som visserligen inte kunde mäta sig med det norska vidderna. Han tilltalades av den fasta snidade inredningen och bruksföremålen. I "Interiör från Dalarna" sitter den söta flickan och broderar, hon är klädd i yllekjol och varm pälsbrämad skinnjacka och ett milt ljus silar in från de spröjsade fönstren. I Sverige blev hans måleri mildare, en mjuk lyrik vilar över motivet som ger blir ett behagligt tidsdokument i vår tid.