Gösta Adrian-Nilsson

Inspiration är ett nyckelverk i GANs senare 1920-talsproduktion, målad i Lund våren 1928 sedan han hade återvänt till hemstaden efter fem år i Paris. Inspiration är ett symboliskt självporträtt, en fristående pendang till den betydligt mera kända målningen Le peintre (Målaren), utförd i en syntetiskt-kubistisk stil i Paris 1924. Under sitt sista år i Paris, 1924-25, isolerade sig GAN i sin lya i Montparnasse och arbetade tålmodigt som en munk på att illuminera de av Afzelius och Geijer 1814-16 utgivna svenska folkvisorna, en unik folkloristisk skatt som med GAN fick sin kongeniale moderne uttolkare i bild. Den medeltida konsten på Louvren hade med sin andlighet och ”gudomliga geometri” fascinerat GAN, som däremot hjärtligt avskydde den från renässansen utgående "materialistiska" konsten med sitt centralperspektiv och sin illusionistiska rumslighet. Resultatet blev att GANs syntetiska 20-talskubism inympades med gotikens abstrakta formspråk till en ”gotiserande kubism”.

GAN tog med sig sitt enastående opus Svenska folkvisor hem till Lund 1925, där han arbetade vidare i sin ”folkvisestil” och bl.a. målade moderna madonnor, t.ex. i de utsökt vackra väggmålningarna i Fabriks- och Hantverksföreningens festsal i Lund 1927. Inspiration är något av en vändpunkt i GANs sena 20-talsmåleri, då han började uppleva att han hade kört fast. Målningen framställer hur konstnären med penseln i handen och regnbågsfärgerna i den utdragna bordslådan drabbas av en plötslig ingivelse, symboliserad av vårsolens strålar och av de stiliserade videkvistarna som sträcker sig in genom fönstret, och med en häftig rörelse reser sig från sin pall och tar sig åt hjässan/hjärnan - liksom för att fasthålla idén. Till skillnad från den futuristiska dynamiken i GANs 10-talsmåleri är rörelsen här frusen i ett förblivande nu. De diagonala linjerna konvergerar och divergerar åt olika håll och upphäver därmed det fiktiva djupet i det närmast japanska perspektivet, vilket understryks av konstnärens österländskt fotsida vita rock med sina cinnoberröda kanter. Den halvöppna dörren i fonden signalerar uppbrottet ur fastlåstheten, och de moderna attributen, bordslampan, väggtelefonen och mattan med sitt rutmönster, betonar att det handlar om en nutida konstnär, där telefonnumret på väggen har en talmagisk betydelse för GAN.

GAN var i mångt och mycket en berättare, en modernist som löste problemet figuration kontra nonfiguration genom att i sin programskrift Den gudomliga geometrien (1922) emfatiskt framhålla att det spelar ingen roll om en målning är föreställande eller icke,. Det väsentliga är att den har en konstruktion som håller samman bilden och i sin tur speglar den enligt GAN gudomliga harmonin i universum. ”Varje tavla, vad ämne den än spinner på, bör i sitt första upplägg ej bestå av annat än ytor, plan, linjer, som ej under det senare arbetet få förskjutas, vad ’ämnet’ nu än har för anspråk i föreställande mening”, skrev GAN i sin dagbok den 18 maj 1928.

Den 20 oktober samma år öppnades i Göteborgs konsthall en av de viktigaste postkubistiska grupputställningarna i Sverige. GAN, som eljest var en solitär, hade lierat sig med sina delvis likasinnade vänner Christian Berg, Otto Carlsund och Erik Olson. Alla fyra hade var sin bild i den anspråkslösa katalogen, där GAN för sin del hade valt just Inspiration (nr 53 i katalogen). Med sina 84 nummer dominerade GAN helt utställningen, och det är därför inte underligt att han fick det största utrymmet i recensionerna. Signaturen E.P. i Göteborgs-Tidningen skrev om utställarna att de ”äro i stort sett samma andas barn, och de komplettera varandra på det lyckligaste. Huvudet högre än de andra är Gösta Adrian-Nilsson.” I en recension i Ny Tid den 23.10 av signaturen S.K. (Sten Karling) med rubriken ”Extrem konst i konsthallen” är Inspiration avbildad och åtföljs av följande kommentar om GANs måleri: ”Sällan faller solljus över duken, blott en gång, men då reser sig också målaren som undfången av en uppenbarelse.”

Att GAN fäste ett särskilt värde vid Inspiration framgår av att han lät reproducera målningen även på katalogomslaget till sin utställning i ”Svartbrödraklostret” (Krognoshuset) i Lund 1930, trots att det var en akvarell- och teckningsutställning. Inspiration förvärvades av en svägerska till GANs vän Wiwen Nilsson och hamnade så småningom utom synhåll i Chicago (reproducerad i svartvitt i Nils Lindgrens GAN-monografi 1949).

Jan Torsten Ahlstrand
Lund 30.8.2012