Lena Cronqvist är modig. Det krävs mod för att gå sin egen väg. Under det politiska 70-talet, när måleriet ansågs borgerligt och dödförklarades, var det just till penseln och duken hon vände sig. Som mycket ung flicka tog hon sig helt på egen hand till Norge för att med egna ögon få se en av hennes stora förebilder: Edvard Munch. Senare kommer även Francis Bacon, Ernst Josephson och Carl Fredrik Hill in i bilden. Det krävs också mod för att åstakomma den konst som hon gör. Med utgångspunkt från det egna livet, skapar hon utlämnande konst om svåra ämnen som psykisk ohälsa, död och relationer som inte alltid är så lyckliga och okomplicerade som vi kanske skulle önska.

Ofta tar hon sig an sitt ämne genom att i olika serier återkomma till samma motiv sett utifrån olika perspektiv och vinklar. De tidiga verken berör barnafödsel och den sammanhörande psykosen, följt av familjerelationer, död, barndomsminnen fram till 2000-talets självporträtt. Med igenkänningens kranka blekhet ryggar vi först tillbaka inför den totala öppenheten i Cronqvists konstnärskap innan vi kan ta ett steg närmare och förlika oss med de mänskliga svagheter som förenar oss alla.

Likt de riktigt stora mästarna rör hon sig fritt mellan olika sätt och material för att uttrycka sig. Oljemåleriet och tecknandet har under åren kompletterats med såväl etsningar, som terrakotta- och bronsskulpturer. Med en osviklig känsla har hon lyckats överföra innehållet från oljemålningarna till det tredimensionella formatet.

I auktionens skulpturgrupp ser vi det lilla barnet som glatt hoppar med sitt rep. Under 1990-talet började Cronqvist att arbeta i brons med en serie flickor som utför olika handlingar. Som vanligt arbetar hon utifrån sig själv och vi anar den komplicerade relationen med systern i bakgrunden. Samtidigt som det är ett allmänt utforskande av barns utsatthet framställer hon dem på samma gång som högst kapabla och viljestarka individer med förmåga att göra sina egna val. Precis som livet självt är innehållet i hennes verk aldrig svart eller vitt utan snarare både och.

Lena Cronqvist har ända sedan 1970-talet haft en dominerande position på den svenska konstscenen med ett unikt konstnärskap som aldrig stagnerar utan ständigt berör.