Enligt uppgifter i professor Oscar Reutersvärd bok "Otto G. Carlsund", 1988, Kalejdoskop förlag, Åhus, är auktionens svit inte komplett. Bilden till "Hisschaktet" saknas.

Till varje storstadsbiografs personal hörde på 1920-talet en brandsoldat med sin vattenslang.

MURALPROJEKT FÖR BIOFOAJÉ
Den funktionalistiske arkitekten Le Corbusier, som fått i uppdrag att rita ett biopalats i Paris, bad gode vännen Otto G. Carlsund om förslag till väggdekoren i den stora entréhallen. Beställningen bestod av nio smala, tre meter höga väggpartier samt en dekor för hisschaktet. Carlsund överraskades och överväldigades: "-Le Corbusier gav mig beställningen på själva bangården, just som jag med pick och pack skulle resa till mormor på ferie. Uppdraget slog ned som en blixt i mig." Han började genast fundera på utförandet och olika idéer, mer eller mindre fantastiska, dök upp! Syftet var att ge biopubliken en känsla av att komma till ett riktigt nöjespalats, en plats för glada upplevelser. Väggmålningarna skulle väcka uppseende! För att få uppslag gick Carlsund till biblioteket och letade i filmtidningar. I början av september 1926 presenterade Carlsund förslaget i sin helhet i form av nio akvarellskisser (varav nio nu är till försäljning) och ett placeringsschema för Le Corbusier. Enligt en senare nedtecknad uppgift av Carlsund själv skulle de hängas enligt följande - på vänstra sidoväggen skulle "Brandsoldat", "Brun maskinist" och "Grön musikant" placeras, på fondväggen"Röd maskin", "Aktörerna" och "Grön maskin" och på den högra sidoväggen "Röd musikant", "Grå maskinist" och "Megafonman II". Det verkar dock oklart var"Brun maskinist" och "Grå maskinist" skulle placeras eftersom det också förekommer uppräkningar där de bytt plats. När den senare tillkomna gouachesviten ställdes ut på Galerie Mots et Images i mars 1927 hängdes sviten med "Grå maskinist" mellan "Brandsoldat" och "Grön musikant" och således "Brun maskinist" på den högra sidoväggen. Det är också i den ordning som denna akvarellserie numrerats med hänvisning till de siffror som står antecknade på akvarellernas baksidor. Först färdig blev alltså denna akvarellserie som nu är till försäljning och som ursprungligen bestod av tio akvareller. Nio av dem reserverades för inköp av Fernand Légers vän, storsamlaren av kubistisk konst Laurent Monnier, som själv besökte Carlsund på dennes hotell och enligt uppgift "förhäxades av de små mästerverkens skönhet". Carlsund utförde ytterligare två versioner av biografsviten i mindre format - en i gouache (inköpt av Katherine Dreier genom Marcel Duchamps på Galerie Mots et Images 1927) och en i olja (okänt var den finns idag). Det finns också en fjärde version i olja och ripolin som utfördes i en tredjedels skala av vad det slutgiltigt var tänkt.Bilderna utgår från verkliga motiv, knutna till tjugotalets biografmiljö, men har med hjälp av förenklingens och den visuella strukturens principer förvandlats till vertikala bildelement i ett kubistiskt collage. Figurerna ger intryck av att vara sammansatta av skivor, utskurna i plåt och lackerade i starka färger.Dessvärre kom aldrig Carlsunds förslag till utförande för Le Corbusiers idéer ansågs för vågat och refuserades. Carlsund har senare påpekat att detta var på tjugotalet och arkitektens funktionalistiska idéer ännu inte var så välkända och anlitade!