Olle Bærtling

I mitten på 1950-talet sökte sig Baertlings experimenterande nya former, impulser fick han då han såg dansken Robert Jacobsens svetsade metallskulpturer som ställdes ut på Liljevalchs Konsthall 1956. De första serierna hette "Spiro" och byggde på spiralen, spirorna var svartlackerade järnband som vred sig i rörliknande spiral för att till slut avslutas av en diagonal åtbörd ut i rymden. Denna tidiga skulpturform hade en mycket fri anknytning till de svarta spröjsarna på målningarna. Därpå följde serien"Cikva", denna byggde på den geometriska formen av en cirkel, Baertling skar upp ena sidan och vred den ur sin infattning och lät den sammanflyta med den fria rymden. Baertling lyckades således även i skulpturen med sin princip om den öppnade formen och rymdens infångande till aktivt bildelement.

Under slutet av 1950-talet och 1960-talet utvecklade Baertling sina skulpturer, de svarta gränslinjerna lyftes ut fritt i luftrummet och rymden fick med olika atmosfärer ge vad som låg bakom och framför metallspröjsarna. Skulpturerna fick samma "sabel-linjer" som målningarna, de svarta gränslinjer är aldrig linjerade och spikraka, de har alltid en böjning för att behålla spänningen i kompositionen.

Olle Baertlings skulpturer har en odiskutabel originalitet, han är fri från stilfränder och föregångare i sitt tredimensionella stilsystem. I skulpturerna blir målet det illusoriska svävandet efter principen "mesta möjliga konstruktion på minsta möjliga stödyta".