Albert Johansson utvecklades ständigt som konstnär och valde en individualistisk inriktning och tillhörde aldrig något särskilt fack. Under femtiotalets slut inspirerades han av äldre kulturers religioner, symboler och tecken, vilka letar sig in i hans målningar. I början av sextiotalet blir han så mer samhällskritisk och bygger upp sina scener i schematiska matriser. Sina två viktigaste bidrag till svensk konsthistoria sker dock tidigare, nämligen med de närmast monokroma vita målningarna från 50-talets slut samt de masker som tillkommer under 60-talet. I relief låter han masken av ett ansikte upprepas i monokroma målningar. Det är människans existentiella svårigheter som låts tala, där kollektivet framstår genom rösten hos en anonymt avindividualiserad massa. Det aktuella verket, Genealogi II, är från 1966. Genom de två asymmetriskt placerade grupperna av masker skapas en spänning som lyfter verket långt högre än flertalet alternativ.