Lars Erik Falk har sedan 1950-talet varit ett viktigt inslag på konstscenen med ett konkret uttryck som han ständigt förnyade. Efter studier vid Otte Skölds och Isaac Grünewalds målarskolor i Stockholm under mitten av 1940-talet, inspirerades han liksom konstnärskollegorna Olle Baertling och Peter Freudenthal av den tyska arkitektskolan Bauhaus, konsttidskriften De Stijl och den ryska konstruktivismen. Hans konstnärskap tog sig uttryck i kubistiska och geometriska målningar men utvecklades snart till dynamiska skulpturer utformade efter noga efterforskning om balansen mellan rörelse och stillhet.

Under 1960-talet var skulpturerna nästan uteslutande i svart, vitt eller omålat stål, för att senare explodera i färger som blått, gult, rött, orange och grönt. Framförallt hyllades ”modulskulpturerna”, som pekade uppåt med 73 graders lutning. Runt om i Sverige ses hans skulpturer på tunnelbanestationer, torg, sjukhus, rondeller och flygplatser.

”Lars Erik Falk tillhör de relativt fåtaliga bildkonstnärer i Sverige som försvurit sig till den konkreta konstens uttrycksmedel och som i sin konsekvens lyckats artikulera ett personligt idiom. Han har därmed också verksamt bidragit till denna nu traditionstyngda konstriktnings utveckling och internationella förnyelse.” – Sune Norgren, bland annat chef för Malmö Konsthall från 1990, direktör för Iaspis från 1996 och chef för Nasjonalmuseet i Oslo från 2003.

Flera av Stockholms främsta gallerister har ställt ut Lars Erik Falks verk, bland dem Galleri Konstruktiv Tendens.

Representerad vid Moderna muséet och Nationalmuseum i Stockholm, Norrköpings museum, Kalmar konstmuseum och ett stort antal andra svenska museer samt vid Mondriaanhuis och Musée de Grenoble.