När Anna Finney ställde ut på Galleri Brändström & Stene 2006 skrev Susanna Slöör följande rader:
"De ensamma männen i Anna Finneys tunt framtvättade måleri är djupt slutna i sig själva och samlar ett ointagligt tomrum kring sig. Figurerna kurar med nedvänt, täckt eller bortvänt ansikte. De ligger på marken, på bänkar eller madrasser direkt på golvet. Trots detta känns det inte som om det är utslagna och övergivna människor som nyktert registreras. Det dokumentära draget och den åtföljande socialpolitiska indignationen uteblir. Målningarnas ljusbärande kraft uppmuntrar istället till en mer meditativ upplevelse. Rent tekniskt varieras varje tillblandad färg utan stöd från andra färger. Valörspelet sker istället i samklang med den underliggande ljusa duken, genom att färglagren hålls ytterligt tunna. Målningarna "exponeras" likt svartvita fotografier, men behåller ändå genom penselspåren kontakten med handen. Man kan tycka att det är en väl försiktig användning av oljefärgen som medium. Men det är trots allt i de mest återhållsamma målningarna som man anar Anna Finneys kommande utveckling."