"År 1946 to CO Hultén hem ett tryckark i offsetlito med etthundra spelkort från ett äldre tryckeri i Malmö. De utgjorde några mer eller mindre kompletta kortlekar för barn; de flesta ofullständiga med bara några figurer tillhörande samma familj. Att dessa bilder typ "Löjliga familjerna" attraherade Hulténs föreställningsförmåga var givet. Den fria associationen och collaget spelade en viktig rill i hans konstnärskap, och ända sedan 1930-talet hade han samlat på illustrerade böcker, gärna med trägravyrer. [...] Collaget är ett utmärkt redskap att låta nya bilder och sammanhang uppstå. Det instruktiva och illustrativa lockades ut på de svagaste isarna, där de starkaste virvlarna dolde. Han klippte sönder naiviteten, blottade nya hemligheter, deflorerade oskuldsfullheten och såg bakom aningslösheten den pulserande lusten. Fånigheten vändes i vass humor. Drastiska språng togs med sax och klister. På s vis byggde CO Hultén upp nya förbindelser mellan de olika spelkorten på arket. De blev till rum och scenerier, som förbands med varandra. Medlet var färg och tillägg, som omvandlade de neutrala kortens teatrala figurer till aktörer. Somliga utplånades medan andra drastiskt bytte skepnad. [...] En kortlek är ett spel. Som lekyta för en konstnär är det mer än lekfullhet, det är ett alternativt utrymme; en scen utanför det gängse, som vid denna tid i huvudsak var gallerier och museer. Spelet har i svensk konst en smal, uppsluppen tradition. Efter Hultén märks Karl Axel Pehrson, Carl Fredrik Reuterswärd, Öyvind Fahlström. Hos alla de nämnda var viljan att skapa omedelbara platser för konsten uppenbar: önskan att omvandla vanligheter till oväntade händelser. Sett ur detta perspektiv var Hulténs kortspel varken mer eller mindre än ett alternativt utrymme för hans konst". Utdrag ur Thomas Millroths inledning till "CO Hultén - Söta Fröken Pilsk och alla de andra", Ystads Konstmuseum, 2002.