Axel Nilsson

Axel Nilsson brukar tillsammans med Hilding Linnqvist och Eric Hallström räknas till de stora svenska naivisterna under 1910-1920-talet. Det är under denna period det aktuella katalognumret bör vara utfört. Nilsson dokumenterade stadslivet men miljön intresserade honom då mindre än människorna. Det är den naivistiska inställningen som dominerar, med något valhänt tecknade figurer och en ömsint humoristisk människoskildring. Ofta använde han fågelperspektivet, och stadsskildringarna har drag av impulsivitet med närhet i människoskildringen, även om karaktäristiken mer får sitt uttryck i rörelseschemat än i anletsdragen.
Nilsson tillhörde ”Smeduddskolonin”, var medlem i Färg och Form och knuten till Gösta Olson på Svensk-Franska Konstgalleriet. Nilssons konstnärskap brukar betecknas som lyriskt och hans motiv är ofta självporträtt, interiörbilder, Italienska landskap och nakna figurer. Hans kraftiga penselföring i dämpad kolorit ger ett harmoniskt uttryck och är kännetecknande för Nilsson. Han skiljde sig från de övriga naivisterna genom att inte knyta an till litteraturen. Han var sparsam både med detaljerna och med de naiva förvridningarna och lät gärna människor spela huvudrollen i målningarna.