”Tre fjärdedelar av det som skrivs om Lundquist i Sverige handlar om ”mys-pys”, om skosnören och piprökning, den återstående fjärdedelen tigs ihjäl.

Den återstående fjärdedelen handlar om en konstnär som bryter sig ut ur sitt borgerliga facit. Hos Evert Lundquist pågick denna utbrytning vid krogbordet och lyckligtvis också i verkstaden.

Vid krogbordet hände det att Lundquists personlighet ”blev som ombytt”, hans piprökning blev manisk och absolut inte mysig. När inte pipan satt i munnen rörde han på läpparna som om han fortfarande rökte. Efter midnatt blev han desillusionerad och bitsk, en ny personlighet som ”person” tog gestalt.

Den personen tyckte jag om.

I verkstaden hände något liknande. Till synes plötsligt förlöstes ett annat bildspråk. Materialet på dukarna bröt sig ur sina 1930-talsfacit och gick sin egen väg, började leva och föröka sig. Målningarna blev tyngre och tyngre, både till vikt och innehåll. En ny personlighet som språk tog gestalt. Det språket tyckte jag om.

Jag såg Lundquists målningar hänga sida vid sida med Asger Jorn på Guggenheimmuseet i New York år 1966. Där var Lundquist invecklad i ett exklusivt särboskap med världens bästa målare. Lundquist visade ett friställt självständigt språk och en personlighet som person med egendomlig utstrålning.”

Ur Moderna Museets utställningskatalog 2010, text av konstnären Torsten Andersson.