Som konstnär inspirerades Georg Pauli (1855-1935) ständigt av nya tendenser och konströrelser. Med enkelhet tog han till sig nya strömningar, gestaltade dem på eget vis och låg alltid i tiden. Som flitig konstnär vid övergången mellan klassiskt måleri och modernismens genombrott var han oavbrutet närvarande, både som målare men även som kulturdebattör. Hans variationsrikedom och arbetslust i förening med författande tilldelade Georg Pauli en position som inflytelserik konstnär, under åren kring förra sekelskiftet.

Georg Pauli kom att bli en av de nytänkande och pådrivande konstnärerna under sin tid. Georg Pauli ansåg att konstens framtiden fanns utanför Stockholm och sökte sig därför till Paris, som från 1870-talet och framåt överglänste både München och Düsseldorf som konstmetropol i Europa. Åren i Frankrike blev befriande för Georg Pauli, som även vistades i Italien periodvis för att följa och utvecklas i äldre mästares fotspår.

I Grez-sur-Loing, hos Grezkolonin (verksam 1875-1900), ställdes Georg Pauli inför det franska friluftsmåleriet. Både penselarbetet och ljusåtergivningen fängslade honom och svenskar som Karl Nordström, Carl och Karin Larsson, August Strindberg och Bruno Liljefors.

Tillbaka i hemlandet blir Georg Pauli en given mittpunkt i den moderna svenska konsten. Från sekelskiftet och fram till 1935 spenderar Georg Pauli somrarna på Utö i Stockholms skärgård. Det är rimligt att tro att auktionens målning har inspirerats av denna plats.
Den måleriska utveckling som Georg Paulis karriär genomgår fram till 1935, är praktiskt taget förbluffande. Från akademiårens traditionella målande, via realistiska friluftsmotiv, genom nationalromantik och symbolism för att avslutas inom den förädlade kubismen.

Georg Paulis ombytlighet och multibegåvning stimulerade honom att regelbundet driva på mot nya spännande mål och konstriktningar. Hans nyfikenhet medförde att han aldrig stelnade i gamla ideal. I minnesordet i Dagens Nyheter 29 november 1935, efter hans bortgång, skrev tidningen: "Georg Pauli kunde aldrig resignera. Han kunde heller aldrig ge tappt. Därför förblev han ständigt ung, trots ålder och sjukdom.” Facit blev istället ett fängslande och mångsidigt konstnärskap.