Harald Lyth började sin konstnärliga utbildning på Konstindustriskolan i Göteborg 1955–59, för att sedan fortsätta sina studier på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm mellan 1960 och 1965. Drygt ett kvarts sekel senare blev han professor i måleri på samma skola. Lyth uppmärksammades redan på 1970-talet för sina abstrakta landskap och fick sitt stora genombrott i slutet av 1980-talet.

Hans måleri är känt för att elegant pendla mellan dröm och verklighet, det enkla och det komplexa. Som konstnär är Lyth, i positiv bemärkelse, helt otidsenlig. Sedan 1970-talet har han drivits av en förundran över bildrummets oändliga möjligheter, och hans arbetsredskap – pensel, krita och kol – används på både duk, papper, golv och väggar.

Till en utställning på Sven-Harrys Konstmuseum, 2013, skrev Lyth själv följande:
”Redan i början av 70-talet stod det klart att det inte bodde någon revolutionär eller bildstormare i mitt bröst. Jag hade tidigt börjat måla och förstod efterhand att min upptagenhet av pompejanskt väggmåleri och italiensk ungrenässans knappast delades av mina samtida. Jag fick försona mig med min konstitution, avstå från det kollektiva och låta mina egna lustar styra mig i konsten. Också idag har jag bättre kontakt med Masaccio än med Damien Hirst och jag blir mer exalterad av en bit kol än av datorer.
Någon har liknat vår färd i livet med roddarens; vändande ryggen mot resans mål tar den som sitter vid årorna ögonmärke på den plats där han lämnade stranden. Målet är oklart men utgångspunkten ger riktningen.
Det kunde vara ett möjligt förhållningssätt till traditionen; med blicken mot stranden, den lugna rytmen av årtag som driver oss fram över samtidens vatten. Droppet från årbladen är vårt verk.”