Ur Björn Springfeldts text, december 2014:

”Märit Runstens nya teckningar är inte gjorda med linjer, de spår som pennan lämnar när den förs över papperet, utan av punkter, satta på papperet med maskinell precision. Tanken svindlar när man anar vidden av den disciplin, koncentration och tid som ligger bakom den bild vi ser. De verk som var på väg men där koncentrationen brast, och ett nästan mikroskopiskt misstag blev följden, har kasserats.

När Märit Runsten gick på Konstfack valde hon textil och broderi som uttrycksmedel. Inte för att de var de traditionellt givna teknikerna för en kvinna, utan för att undersöka vad det innebär att vara kvinna. Så liknar det pennan nu gör i dessa teckningar, som kan betraktas med lupp, det nålen gör i tyget. Den långsamma och metodiska process som leder till det färdiga verket är densamma.

Vi är vana vid att läsa den snabba gesten som uttryck för energi, men den lågmälda intensitet som finns i dessa teckningar är långt större. En energi som skrämmer, som om den kommer ur förtvivlan och ursinne.

Gränserna för vår frihet sätts av våra gener och av den kultur som ger oss verktyg för att anpassa oss till och förstå världen. Om vi blev man eller kvinna. Begåvade eller obegåvade. Med förmåga att förundras eller fantasilösa. Med moralisk kompass eller utan. Om den kultur vi föds in i ser alla människors lika värde eller om den gör skillnad.

Här finns fokus för Märit Runstens konstnärskap. Också i den kultur hon blev född till råder strukturer som sätter gränser för friheten. Vi bekänner oss till lika värde för alla, men vardagen gör skillnad. Så är dessa bilder samtidigt vackra och hjärtskärande, lokala och universella och de bär på en dröm.”