Madeleine Pyk

Madeleine Pyks debututställning skedde hos legendariska Petra på Lilla Paviljongen i Stockholm 1956 – samma år som Madeleine avslutade sina studier vid Konstfackskolan. Senare följde studier vid Konstakademien (1963–1967) och utställningar i hela Sverige; allt ifrån från Kulturen i Lund till Galleri Blå i Umeå. Hon har även haft separatutställningar internationellt i Amsterdam, Botswana, Hamburg, Nice, Paris och Rom och är representerad på Moderna Museet i Stockholm, Stockholms Stads samlingar, Norrköpings Museum, Västerås Museum, Västerås Stads samlingar, Umeå Museum och Östersunds Museum.

Madeleine Pyk rör sig över ett brett register, förutom att måla och arbeta med grafik, skriver och fotograferar hon. Hon har gett ut flera böcker och gjort filmer.

I hennes målningar är allt möjligt. I de återkommande motiven av familjen, olika djur, städer och självporträtt blandas det sorgsna med det glada, verklighet med fantasi, ordning med kaos, det lättsamma med bråddjupen. Anja Notini skriver i sin bok ”Madeleine Pyk – jag leker att jag lever”, (Wiken, 1990, sid 13): ”I bilderna från arbetsmiljöer finns också familjen, vännerna, skönhetsupplevelser, resorna i rum och tid; drömmarna som är verkligheter och verkligheterna som hon beskriver som drömmar.”

Att etikettera Madeleine Pyk är svårt, många har försökt. Som en exotisk fågel är hon sig själv nog. Under hela sitt konstnärskap har hon haft en exceptionell energi och arbetsdisciplin, vilket har resulterat i en stor produktion med flera utställningar per år.

Hos publiken är hon älskad som få och med tanke på hur många hem som har en målning av Madeleine Pyk på väggen så är det relativt få som kommer ut till försäljning på en andrahandsmarknad. Ägarna har en personlig relation till dessa verk, med sina personliga berättelser, som gör att det är svårt att skiljas från dem.