Annika Elisabeth von Hausswolff

INTERTERVJU MED ANNIKA VON HAUSSWOLFF

Det tidiga nittiotalet var en spännande tid för den som tog klivet in i den svenska konstvärlden. Nu drygt tjugo år senare kan man nog säga att det var ett stort skifte som ägde rum. De mest märkbara förändringarna var att konstkategoriseringen luckrades upp; För första gången kunde man söka in till Konstfack med fotografi och att hålla sig till ”sitt” material blev mindre viktigt. Du blev antagen till skulptur, men halkade in på video, eller gick från måleri till performance. Det var som att ett fönster öppnades i ett dittills ganska dävet rum som länge levt kvar i måleriets mysticism och farbröders hemliga inpyrda
källarsällskap. En som mer än någon kommit att bidra till den här syresättningen var den unga punkaren från Göteborg, Annika von Hausswolff. De teoretiska kunskaperna tillgodogjorde hon i sig på Konstfack som var ett vattenhål. För den som var intresserad av konstteori och politik var det den rätta platsen. Något som hon målmedvetet slickade i sig på skolan dit briljanta teoretiker bjöds in att föreläsa.
- Det var en brytpunkt som man kan placera just i början av 90-talet. Epicentrum var Konstfack. Där var det Hans Hedberg som var lärare, han ska ha mycket cred. Han tog in föreläsare och lärare: Sven-Olov Wallenstein, Erik van der Heeg, Sara Arrhenius, Cecilia Sjöholm, Maria Lind. Vi matades med feministisk postmodern teori. Där gick jag och Lotta Antonsson, Miriam Bäckström. Annica Carlsson Rixon. Annica och jag träffades på Göteborgs-Posten när vi sommarjobbade. Många av oss ställde nyligen ut på Artipelag, Niclas Östlinds utställning.

• Jag har alltid varit politisk. Jag kommer från ett arbetarhem och har vuxit upp med baksidan av lönepolitik och slitna skiftarbetande föräldrar med alkoholproblem. Då blir man politisk. Sen blev jag punkare, en urkraft, musik och politik och det går inte ur, det gör det inte.

Om Annika från början saknade kulturellt kapital så fanns det något annat hon verkligen ägde; sin medfödda förmåga att skapa bilder –starka bilder. Hennes genombrott, serien ”Tillbaka till naturen”, har blivit ett av de mest omnämnda och utställda fotografiska verken
och de orsakade henne nästan en sorts kändisskap, något ganska ovanligt på den tiden. Säkerligen på gott och ont. Serien, ödesmättade landskapsbilder i Liljefors-anda med döda nakna kvinnogestalter utslängda, ses idag som en av de viktigaste inom svenskt konceptuellt
fotografi över huvud taget.

• Jag gjorde ”Tillbaka till Naturen” redan när jag studerade. Det kändes väldigt roligt och konstigt att få så mycket uppmärksamhet redan då. Men på något sätt kände jag mig snabbt väldigt kategoriserad, inföst i en nisch – en feministisk konstnär. Det var absolut inte vad
  jag ville, för jag ville inte vara någons redskap. Jag älskar ”Tillbaka till naturen” eftersom det var mitt steg in i konsten. De sammanfattade det som jag varit intresserad av och fortfarande är: Fotots potential
  som bevis. Att man kan prata politiskt i konsten. Karusellen kring serien blev delvis orsaken till hennes nästa stora konstnärliga steg: Självporträtten med bubblorna. Den här serien består av ett antal fotografier, antagligen gjorda med självutlösare, där konstnären står frontalt mot kameran, men med ansiktet dolt av en enorm ljusrosa bubbelgumsbubbla. Dessa bilder visade sig
  inrymma många ingångar. Att tugga tuggummi och göra bubblor upplevs som nonchalant och avståndstagande om det görs framför någon som söker kontakt. Bubblornas storlek och form för tankarna till såväl fosterhinna som tankebubblor. Luftfyllda sfärer som skapats vid utandning. Något som måste spricka.

• Bubbelbilderna blev nog delvis till för att det var så långt ifrån ”Tillbaka till naturen” där bilderna. Helt annorlunda, lite mer punkigt gjorda. Det är en sådan enkel gest men med stor tolkningspotential. Egentligen ville nog bara säga ”Jag gör vad jag vill. Jag kan stå här och göra bubblor – det ska ni skita i!” Idén hade sitt ursprung då jag blev inbjuden att delta i en utställning på Kalmar konstmuseum som skulle heta Processer. Det väckte en tanke om bubblorna. Att blåsa ut inifrån sitt inre har med den konstnärliga processen att göra. Man blåser liv i något som tar form. Själva gestaltningen måste sluta innan bubblan spricker.