På utställningen av Harriet Löwenhjelms verk på Galerie Moderne, Stockholm, januari 1929, den första utställningen av hennes verk, fanns en variant av ” uppståndelsen” (akvarell daterad 1917, nr. 107, illustrerad) (se fig.).

Harriet Löwenhjelm kom från en adlig överklassmiljö präglad av auktoritet och stränghet, men också av en grundfast religiositet. Många av hennes verk har bibliskt innehåll – hon behöll livet igenom det hon själv kallade sin barnatro – och hon drömde om att få göra kyrkmålningar. Även i sin diktning, vilken ursprungligen utgjorde ett slags förklaringar till hennes bilder, återkom Löwenhjelm till en religiös problematik, inspirerad av hennes ständiga läsning av Kierkegaard. Dikterna tar där stundvis form av bekännelse och bön. Hon skildrar Kristus som en späd, gänglig gestalt, vanligtvis med ryggen vänd mot åskådaren, själv en åskådare, en bild i bilden. Det är knappast något tvivel om att här föreligger en identifikation. Kristus som den i världen främmande, den iakttagande, passive åskådaren, den irrande själen som söker vila. Han framställs inte som gudssonen, segerherren dödens betvingare, endast som en människa uppfylld av ångest och kval. Det är samme Kristus vi möter i hennes dikter: ”O, Christe, när du på jorden gick / bland oss som i skuggor vandra / säg om du ville vad inte du fick? / Bar du lust och kval som oss andra?