Torsten Renqvist

Torsten Renqvist uppmärksammades som en lysande och egensinnig konstnär redan vid debuten 1950 och kom att fortsätta att vara det livet ut. Vid tiden för sin första separatutställning studerade han ännu vid Konstakademien i Stockholm och ägnade sig åt måleri. När han 1951 ställde ut på Gummesons omnämndes han av kritiken som en förgrundsgestalt inom den riktning som fick namnet nyexpressionismen. Senare kom grafiken alltmer att dominera hans konst och måleriet avtog. 1967 inledde Renqvist sin verksamhet som skulptör, nästan uteslutande i trä, och lämnade därmed experimenten inom måleriet bakom sig. Nu återvände han till det tydligt föreställande som karaktäriserat hans tidiga konst, och han återgick även i flera fall till tidiga motiv. Den första utställningen möttes med förvåning och en viss kritik. Efter hand så accepterades hans nya uttrycksätt och beställningarna började komma. Torsten Renqvist har sedan dess utfört ett stort antal offentliga verk, både profana och sakrala.

Vanligtvis arbetade Renqvist i trä eller terrakotta när han skapade sina skulpturer. Om han sedan valde att gjuta dem i brons utförde han själv arbetet hemma i ateljén i Kummelnäs. Under det sena 70-talet intresserade sig Renqvist mycket för djur av olika slag. Motiv som ofta återkom i såväl hans etsningar som i hans skulpturer var fåglar, apor, kängurur, elefanter. Det var framför allt deras rörelser som fascinerade honom. Men även människor i rörelse kunde fånga hans intresse och omvandlas i hans fantasi. Skulpturgruppen Fyra flickor hoppar bakåt från en brygga är ett sådant exempel. I det fallet, där originalet är utfört i poppelbark och monterat framför ett grovt rödbrunt tyg, var den omedelbara inspirationskällan en tidningsbild, men likväl är det rörelsen som triggat igång själva skaparprocessen.

Den aktuella bronsskulpturen är en detalj ur den just nämnda gruppen, närmare bestämt den tredje figuren från vänster räknat. Såsom skulpturen är monterad här upplever vi henne som vilande i liggande ställning. Sedd i sin kontext, monterad så att hon till synes hänger fritt i luften ovanför bryggkanten, accentueras rörelsemomentet och det ögonblick av ovisshet som fanns i tidningsbilden. Vid betraktandet av denna enskilda kvinnogestalt är det dock lättare att förstå konstnärens egna ord om verket: ”Ett försök att göra kvinnofigurer började med en teckning i ett lexikon av alrunan. Alrunan är rotsystemet till växten Mandragora officinalis där roten redan i antiken ansågs ha magisk kraft emedan den ofta liknade en liten människa. Jag gjorde då de fyra idolliknande figurerna i stengodslera.” (Stensman, s 252).

När Fyra flickor hoppar bakåt från en brygga visades för första gången på Galleri St. Nicholaos i Stockholm hösten 1978 ställdes den ut tillsammans med skissmaterial i brons. Möjligen ingick vår aktuella skulptur bland dessa förarbeten. (CEÖ)