Bror Hjorth

När Bror Hjorth ställde ut på Färg och Form i Stockholm 1960 hade tolv långa år förflutit sedan konstnärens senaste utställning, 1948 års retrospektiv på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Hjorth omnämner i sina memoarer känslorna i samband med 1948 års stora utställning: ”det var givetvis en framgång för mig endast att ha fått denna inbjudan. Men det kändes ändå som ett nederlag. Där stod jag med allt jag gjort av måleri och skulptur omkring mig tyckte jag att min gärning var avslutad utan att jag förmått realisera vad jag önskat och jag greps av panik, mitt missmod ökade då jag inte kände kraft att arbeta mig fram till något nytt” (Mitt liv i konsten, 1967).
Några år efter utställningen i Köpenhamn, våren 1951, tecknades ett avtal mellan Uppsala stad och Bror Hjorth gällande utförandet av ett monument avsett att resas framför Uppsala Centralstation. Det beräknades vara klart ”före utgången av år 1953” men kom att invigas först den 14 oktober 1967. Arbetet med den monumentala skulpturgruppen, i dess olika former samt beståndsdelar, upptog merparten av Bror Hjorths tid under 1950-talet. Att färdigställandet drog ut så pass i tid berodde på verkets storlek samt komplexitet vilket stundtals medförde att konstnärens krafter tröt. Konstnärens hustru, Margareta Hjorth, uttrycker det enligt följande: ”50-talet skyms lätt av den ofantliga skuggan från Näcken” innan hon fortsätter ”men de åren innebar också ett friskt experimenterande och en nästan otrolig produktivitet, främst inom måleriet” (Närbild av Bror. Bror Hjorth 1950-1968, 1978).
Bror och Margareta hade mött varandra i början av 1950-talet i samband med att Margareta stod modell för konstnären. 1956 gifte de sig. Åldersskillnaden mellan makarna var trettiosju år, men äktenskapet kom att bli mycket lyckligt. Hans-Olof Boström sammanfattar den konstnärliga nytändningen som Hjorth upplevde vid den här tiden: ”I och med förälskelsen hade det kommit ny lust och ny förmåga i Bror Hjorths skapande. Femtiotalet innebar en häpnadsväckande konstnärlig förnyelse och hans nyfödda skaparkraft bestod till slutet, intill den sjukdom som föregick hans död. Men en lika viktig förklaring är säkert att han 1949 utnämnts till professor i teckning vid konsthögskolan” (Bror Hjorth 1894-1968, 1994).
Bror uttrycker det hela enligt följande: ”1949 kallades jag till professor i teckning vid Konsthögskolan. Var det riktigt ta den platsen vid en tid då jag kände mig så osäker och oviss? […] Jag tvingade mig att tro på mig själv igen, då kanske jag kunde bli till någon nytta även för eleverna. Sen jag i början på 50-talet fått hörapparat, underlättades mitt förhållande till eleverna mycket därigenom. Jag kunde nu höra riktigt vad de sade, liksom jag kunde höra andra människors tal. Ja, även fåglarnas sång uppfattade jag igen efter fyrtio år. […] Men det var ofta svårigheter att få eleverna att förstå vad jag menade. Det var kanske för enkelt eller också uttryckte jag mig dåligt. Men huvudsaken för mig var att jag själv vaknat och börjat leva i konsten igen. Femtiotalet gav mig åter tron på mig själv. Jag fick också en kamrat, som stimulerade mig och uppmuntrade mig och som jag kände var min vän. Margareta förde med sig ungdom och optimism i vårt äktenskap. Med sin stora känslighet har hon stött mig i arbetet, hjälpt mig att se framåt. Nu lyckades det som jag redan förr försökt men förgäves, att gå tillbaka till min tidiga paristid, till mina tidiga experiment då och knyta vid där, och jag kände det inte som en artificiell flykt tillbaka. Jag kände mig ung igen och ingenting var avslutat trots mina många år. Allt var ogjort” (Mitt liv i konsten, 1967).
Rytmisk grupp är ett gott exempel på Brors skaparkraft under 1950-talet. På en bevarad bandupptagning berättar Bror för Karsten Wedel: ”Det nya är upptäckten av teckningens betydelse. Med avsikt nonchalerade jag nog teckningen i måleriet tidigare. Jag har funnit att Ingres har rätt när han säger att en målning till största delen består av teckningen. Att färgen är en del av den. Det är teckningen som bygger upp, det är teckningens storlek, linjerna som binder samman en volym med en annan volym. Den som konsekvent har genomfört det där är ju Léger som delar upp målningen i färg, form och linjer. Han har frigjort linjen fullkomligt och han sätter färgen helt oberoende av den. Jag använder linjen på annat sätt men hans accentuerande av den har jag tagit fasta på. Betydelsen av linjen har klarnat för mig även i skulpturen” (citerat i Margareta Hjorth, Närbild av Bror. Bror Hjorth 1950-1968, 1978).
Det ovan citerade renodlades av Bror i katalognumret vilket premiärvisades på Färg och Form 1960. Rytmisk grupp togs, för övrigt, som utgångspunkt av Ulf Linde i dennes recension av utställningen (DN 12 mars 1960): ”Se på den stora ”Rytmisk grupp”, ett kärlekspar tecknat i svart på en ren, vit duk. Här finns de hårda konturerna, linjer som hävdar sig bryskt mot vitheten, till synes definitiva, orubbliga. Men man uppfattar snart hur många av dem plötsligt upphör, hur någon annan kontur stoppar dem, skymmer dem: där en linje så skärs av uppstår en volym, något tungt, ogenomträngligt tätt träder fram och lägger den avskurna linjen bakom sig. Så fylls det vita av kroppslighet. Ju längre man ser desto tydligare märker man vad linjerna alstrar och desto mindre blir kvar av dem som självhärliga ornament […] Se hur hans ansikte syns i hennes, hur liljebladen tycks skjuta in honom mot henne och hur trädgrenen med bladen ger rörelsen i flickans skymda arm, den som har handen i mannens nacke – får den att kännas även om den inte syns”.
Bror var, enligt Margareta Hjorth, ”mycket glad över Ulf Lindes rader eftersom denne tagit fasta på just det för honom själv viktiga, att linjerna skulle ge mening åt volymerna, ge liv och inte som hos Carl Larsson bli uteslutande dekorativa konturer”.
Att Bror Hjorths nyförlösta skaparkraft inte bara var ett resultat av professuren i teckning samt studierna av Ingres och Léger framgår av ett brev (daterat 10 juni 1959) från Bror till Margareta vilket författades under arbetet med Rytmisk grupp: ”[…] Jag ritar upp den där tavlan som har dig och mig, men idealiserad. Det är naturligtvis en ung man, en vital man, en tusan jävla karl, men idén är bra, för egentligen är det ju det rytmiska i den som jag funnit så bra. Så är det nog bäst jag visar att jag kan utföra den också […]”

Bror Hjorths hyllning till kärleken har alltsedan den målades varit ett högt skattat konstverk bland kännare och samlare. Utställd redan 1960 på Färg och Form förvärvades målningen på ett tidigt stadium av en framstående personlighet i det dåtida svenska kulturlivet, regissör Hasse Ekman. Målningen kom därigenom att ingå i en omfattande och högkvalitativ privatsamling av svensk konst. I Ekmans Stockholmsvåning var väggarna behängda med enastående verk av konstnärer bland vilka kan nämnas: Nils Dardel, Sigrid Hjertén, Eric Hallström, Einar Jolin, Ragnar Sandberg och även givetvis Bror Hjorth. När Hasse Ekmans samling gick under klubban på Svensk – Franska Konstgalleriet 1964 förvärvas målningen av direktör Torsten Lilja, vars samling under årens lopp kom att uppnå internationell berömmelse.