Wiwen Nilsson

Föremålet ingår i vår julkalender - läs mer här: http://bit.ly/2gaMFBT

Wiwen Nilsson, 1897-1974, tillhör centralgestalterna i 1900-talets svenska konsthantverkshistoria. Efter debuten vid Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 medverkade han både på Parisutställningen två år senare och Stockholmsutställningen 1930. Vid det laget var han en etablerad silversmed med en dominant ställning i landet, en position han skulle komma att ha i flera decennier. Men debuten var inte smärtfri. I samband med Jubileumsutställningen gav Efraim Lundmark i Svenska Slöjdföreningens Tidskrift Nilsson svidande kritik:

"A. Nilsson i Lund hade en monter med silverarbeten, vilka i mitt tycke voro uppriktigt sagt fula."

Längre ner i artikeln (som hade rubriken "Järn och silver i Göteborg 1923") redogjorde Lundmark för en kanna och formulerade sig enligt följande:

"Förmodligen ge inte dessa ord någon klar föreställning om kannans utseende, men beskrivningen är snarare för rik än för fattig och bör således avslöja torftigheten i Nilssons nya stil."

Wiwen Nilssons mycket stränga, närmast asketiska uttryck hade sannolikt en smått chockerande verkan på utställningspubliken.

Under 1930-talet kom Wiwen Nilsson tillsammans med Erik Flemming alltmer att framstå som den svenska silverkonstens förgrundsfigurer. Vid ett flertal internationella utställningar var det också just enbart de två som representerade svenskt silverarbete.

Auktionens brosch, som är en så kallad monogrambrosch, är daterad 1941. Samma år ställde Wiwen Nilsson ut valda delar av sin kollektion på Ljusgården på Nordiska Kompaniet.

I sin bok "Silversmeden Wiwen Nilsson" skriver Kersti Holmquist:

"En före detta skolflicka i Lund har berättat, att man längtade efter att bli så vuxen, att man kunde få beställa en egen monogrambrosch."

Detta mode växte sig starkt under 1940-talet. Bland Wiwen Nilssons tidigaste monogrambroscher märks återfinns en gåva till hans syster Edith Finngård (E F), daterad 1934.

Till utformningen ligger Nilssons Broscher i samklang med hans övriga produktion. De förkroppsligar en av de stramaste svenska tolkningarna av modernismen. Men broscherna är även intressanta ur typografisk synvinkel. Holmquist igen:

"Typsnittet, som Wiwen använde sig av, är ett utslag av den typografiska frigörelse, som började på 1920-talet och i Sverige slog igenom med Stockholmsutställningen 1930. Man utgick från den tyska grotesken men slopade alla schatteringar på bokstäverna, som fick en välproportionerad, klart utmejslad form."

Ur detta tog Nilsson fram ett eget konstnärligt uttryck genom att dra isär, förkorta och förlänga bokstäverna i en mängd olika varianter. Resultatet blev smycken som kunde läsas som monogram men likväl uttryckte abstrakt skönhet.