Maria Wiik var en av de verkliga pionjärerna bland Finlands kvinnliga konstnärer. Efter grundläggande studier vid Konstföreningens skola i Helsingfors på 1870-talet och senare i Adolf Beckers privata målarskola, reste hon redan 1875 till Paris. Därmed blev Wiik den första av flera begåvade finska konstnärinnor som skulle vistas i Paris en bit in på 1880-talet och som alla kom att bli nära vänner till henne: Amélie Lundahl, Helena Westermarck, Helene Schjerfbeck och Elin Danielsson-Gambogi.

I Paris fanns vid den tiden ett flertal privata akademier, som välkomnade kvinnliga elever och där nya tendenser inom måleriet inte bara tolererades, utan främjades. För våra finländskor, som alla fått en borgerlig uppväxt och som genom sina tidigare studier var präglade av en traditionell, akademisk konstsyn, var mötet med Paris’ brokiga konstliv överväldigande. I Frankrike var friluftsmåleriet redan väl förankrat hos konstpubliken, och impressionismen, som med finska ögon ännu upplevdes som radikal, hade börjat slå igenom på bred front.

För Maria Wiiks del blev övergången till ’plainairismen’ successiv. Under sina första år i Frankrike studerade hon vid Academie Julian, där den akademiska historie- och genremålaren Tony Robert-Fleury tillhörde lärarkåren. Trots hans krävande och stränga attityd uppskattade Wiik honom mycket, och hon blev oerhört stolt när han en gång yttrade om en av hennes teckningar ”Cela va bien”. (L. Fogelström/L. Robbart (red), De drogo till Paris, Stockholm 1988, s 224). Det var dock inte Robert-Fleury som fick störst inflytande på Maria Wiiks fortsatta konstnärskap, utan den populäre privatläraren Pierre Puvis de Chavanne, som Wiik lärde känna i slutet av 1880-talet. Han stod för en stil, som brukar betraktas som en sorts salongsanpassad kompromiss mellan naturalism i akademisk mening och en ”råare” realism vad motiven beträffade. För många nordbor, som strävade efter att måla ”sant”, kom denna gyllene medelväg att bli det nya idealet för friluftsmåleriet.

I likhet med Helene Schjerfbeck, med vilken hon en tid delade ateljé i Paris, förblev Maria Wiik ogift och fick själv stå för sin försörjning, bland annat genom att periodvis undervisa vid Konstföreningens ritskola i Helsingfors. I Frankrike erhöll hon flera priser och utmärkelser, såväl på Salongen som på Världsutställningen i Paris 1889. I Finland blev hon från och med 1890-talets ingång en av landets mest anlitade porträttmålare, med många uppdrag av styrelser för läroverk, företag och föreningar.

Målningen "På Kvarnbacken" ingick enligt en handskriven notering på kilramen i en utlottning anordnad av Konstföreningen i Åbo 1902. Möjligen utfördes konstverket specifikt för det ändamålet, men det kan också ha tillkommit tidigare, för att senare skänkas av konstnären till föreningen. Motivet påminner i viss mån om de genremålningar som den av Wiik högt beundrade landsmannen Albert Edelfelt utförde vid samma tid. Målningen föreställer en blond liten pojke som sitter uppflugen på en slät stenhäll i ett ganska kärvt landskap med en kvarn i bakgrunden. Pojken är barfota och de solbrända benen som sticker fram under kortbyxorna är högt uppdragna mot kroppen. I handen håller han, på pojkars typiska vis, en lång pinne. Han vänder sitt öppna, leende ansikte mot konstnären och förefaller fullständigt trygg och avslappnad i sin roll som modell.

"På Kvarnbacken" är en välgjord, härligt spontan och opretentiös målning, som känns mycket representativ för Maria Wiiks konstnärskap. Wiik hade, trots att hon själv förblev barnlös, en särskild förkärlek för att måla barn. Ett flertal barnmotiv av hennes hand ingår idag i det finska nationalmuseet Ateneums samlingar. Generellt är Maria Wiik numera företrädd i de flesta finska (och även åtskilliga internationella) museer. Hon var också en av de konstnärer som den framstående finske konstsamlaren Gösta Stenman särskilt intresserade sig för.