Erik Olson

I början av 1924 anlände Erik Olson och kusinen Waldemar Lorentzon till Paris. De kom att tillhöra den allra första elevkretsen vid det som var kontinentens modernaste konstskola, Fernand Légers Académie Moderne i Montparnasse. Léger arbetade med kontrasterande element i klara färger, skuggmodellerade volymer mot plana ytor där detaljer i den moderna stadsbilden ibland sammanfogades som delar i ett maskineri. Med de mest banala ting lärde man att bygga en stark bild på kontrasterande former och färger. Den förste elev de lär känna är Otto G. Carlsund. Det var han som behärskade franska, översatte och tog dem med ut i det virvlande livet i Montparnasse.
Ett besök i Piet Mondrians ateljé gjorde stort intryck på Erik. Han förundras över att inte endast hans målningar var rätvinkliga, varje föremål och redskap i ateljén låg i perfekta räta vinklar, och själv stod konstnären också med ena armen i rät vinkel. Det var efter besöket hos Mondrian som Erik gjorde sina första neoplastiska experiment.
I juni 1927 beskriver Erik i ett brev till GAN från Paris hur han och Carlsund arbetar med att förstora upp skisser av Léger till stora dukar i olja. ”Tavlornas huvudsakliga element är enbart kvadratiska eller övervägande rektangulära historier i oerhört starka kulörer, cinnober och klart blått som accenter och svart och vitt med mindre grå ytor”. I ett brev till Egon Östlund skriver Erik i augusti 1927 ”Mitt kompositionssätt har blivit allt strängare matematiskt”. Auktionens målning är utförd 1930 och uppbyggd av plangeometriska former med en kontrasterande organisk form.

”Montparnasse-kubisternas fria lek med färger och former, deras immateriella rytmiska konst skapade ny livskraft, skönhet och hopp som skulle hjälpa människor att överleva krigets materiella fördärv. Av denna anda genomsyras även Sökaren Erik Olsons Concretism 1927-30. I gruppen Cercle et Carré, där grundläggande former var cirkeln och kvadraten, deltar Erik Olson i dess första och enda utställning i april 1930 tillsammans med Arp, Léger, Mondrian, Ozenfant, Pevsner, paret Delaunay och Franciska Clausen. Utställningen blir väl mottagen. Var och en tillför något nytt, rationalism uppblandas med mystik och metafysik. Formerna befrias från tyngdlagen, ämnet förlorar betydelse och man fascineras även av det osynliga. En sorts ”andliga rymder” tar gestalt. […]

I efterkrigstidens Paris kändes det naturligt att söka vissa beständiga - för att inte tala om eviga värden. Man gick tillbaka till de gamla grekiska filosoferna Platon och Pythagoras där geometrin och matematiken intog en särställning. Talen ansågs i antiken som ”tingens sanna väsen”, det verkliga i motsats till flyktiga sinnesrelationer i vårt vardagliga liv. Pythagoréerna såg matematiken som ”själens reningsmedel” och Platon talar i ”Timaios” om en ”gudomlig geometri” som kunde underlätta för själen att nå fram till ”de eviga sanningarna”.

Allt detta genomsyrar även Eriks konkretism, där matematiska proportioner som ”gyllene snittet” skapar nya världar och ny skönhet, ofta även i samklang med arkitektur och monumentalt måleri.”

(Viveca Bosson, oktober 2019)