KARIN WIKSTRÖM, oil on panel, signed and dated 95.
Woff! (dog). 40 x 40 cm.
Surface dirt. Insignificant scratchmarks.
Gothenburg museum of art 6/1 - 25/2, 1996, cat no 5.
Karin Wikström bestämde sig relativt sent för att bli konstnär då hon 28 år gammal kom in på en förberedande utbildning i Göteborg för att sedan fortsätta på Konsthögskolan Valand i Göteborg, 1990-1995. Auktionens målning är utförd samma år som konstnären avslutat sin utbildning på Valand.
Karin Wikström nominerades till Carnegie Art Award 2000 och 2008 och emottog 2006 Lennart och Margareta Rodhes pris.
Hon finns representerad bland annat på Göteborgs Konstmuseum, Borås Konstmuseum, Sundsvalls Museum, Nordiska Akvarellmuseet, Saltarvets Konsthall och Statens Konstråd.
Hennes målningar har beskrivits som bildpoesi, som ”måleriska teaterstycken”. Det är oftast små bilder med figurer och motiv som återkommer gång på gång, med inslag av saga och populärkultur och humor.
Men det viktigaste är allvaret som döljer sig under ytan, tycker Karin Wikström själv. Vid första anblicken kan de tyckas enkla, men efterhand framträder berättelser där humor, vemod och allvar får spela fritt. Målningarna har inga titlar, som enligt Wikström lätt blir styrande hur man ser på bilden.
”Mina figurer är ju inte direkt hippa eller så. Men jag försöker alltid komma under ytan på saker och ting. På samma gång finns det en öppenhet i bilderna som gör att olika betraktare kan tolka dem på olika sätt.”
Ur recension, SvD 24 nov 2006.
”Som betraktare kan du dock mycket enkelt lägga din egen erfarenhets raster över bilderna och låta dig drabbas av det överraskande och mångtydliga innehållet.”
Ur recension av Susanna Slöör, Omkonst, 2002
"Karin Wikströms nya utställning på Galleri 1 i Göteborg gör ett samlat och drabbande intryck. Det känns som om hon nu placerat sitt måleri på en nivå där hon är utan konkurrens i Sverige. Det handlar om konstnärlig och mänsklig mognad: att inte bara behärska sitt medium utan att också utmana det. Rörelsen bakåt, mot Åke Göransson och den tidige Ragnar Sandberg, och rörelsen framåt, in i den historia hon själv skriver, är en och samma rörelse. Förflutet och framtid samma "tid" . . .”
Ur recension i DN Kultur, 25/4 1997