Rolf Hanson

Lars Nittve skriver i Rooseums utställningskatalog från 1995 om Rolf Hansons måleri från 1980- och 1990-talet:

"För precis som många målningar för tio år sedan kunde väcka associationer till Clyfford Still, associationer som i och för sig dog ut när man tittar på de båda konstnärerna lite närmare, på samma sätt börjar jag inför de senaste årens målningar tänka på parisiskt 50-tal. På konstnärer som Jean Michel Atlan, Jean Bazaine, Jean-Paul Riopelle och Viera da Silva.

Även om inte heller denna association håller särskilt långt visar den på ett fascinerande sätt hur Rolf Hanson oavlåtligt utmanar sig själv och den trygghet han har i sin suveräna behärskning av de måleriska medlen.

För vad är väl mer förkättrat och no-no, än denna parisiska salngsabstraktion - den är nästan så osynliggjord att man, för att åter ta min tankemodell till heders, borde intressera sig för den just av detta skäl.

För Rolf Hanson är det dock nog mest en fråga om att hitta en punkt där han känner att det finns ett motstånd, en friktion eller dissonans som ger honom möjlighet att återigen pressa konventionen - måleriet - till det yttersta.

Som gör att det känns som om dess hårt hoppressade ramar håller på att sprängas. Som gör att det, med en lika sliten som härlig klyscha, sjunger.”
Ur katalogtext av Lars Nittve, Rooseum Malmö 1995