Ei yhteyttä palvelimeen
416
251462

Konrad Klapheck

(Saksa, Syntymävuosi 1935)
Konrad klapheck, "die selbstsichere".
Konrad klapheck, "die selbstsichere".
Konrad klapheck, "die selbstsichere".
Konrad klapheck, "die selbstsichere".

"Die Selbstsichere"

Signed Klapheck and dated -70 on verso. Canvas 90 x 70 cm.

Jälleenmyyntikorvaus: Kyllä
Lähtöhinta: 

1 500 000 - 2 000 000 SEK

157 563 - 210 084 EUR

Vasarahinta: 
Ei myyty
Tuontiarvonlisävero

Tuontiarvonlisävero (12%) tullaan veloittamaan tämän esineen vasarahinnasta​. Lisätietoja saat soittamalla Ruotsin asiakaspalvelumme numeroon +46 8-614 08 00.

Alkuperä - Provenienssi

Galleria Arturo Schwarz, Milan
Private collection.

Näyttelyt

Museum Boymans-van Bauningen, Rotterdam, "Konrad Klapheck", 1974, cat no 75.

Kirjallisuus

Museum Boymans-van Beuningen's exhibition catalogue, "Konrad Klapheck", 1974, reproduced on page 169.

Lisätietoja

Konrad Klapheck är en av efterkrigstidens mer intressanta konstnärer. Hans konst knyter an till surrealismens tradition, till den amerikanska Popkonsten och till hyperrealismens konstriktning. Klapheck har under hela sitt rika konstnärskap ständigt stått i dialog med konstnärskollegor i konsthistorien.

Konrad Klapheck föddes i Düsseldorf som ende son till Richard och Anna Klapheck. Både fadern och modern var professorer vid Die Staatliche Kunstakademie. Hans tidiga barndom kom att präglas av andra världskrigets alla fasor. Efter några år i Leipzig hos morföräldrarna flyttade han efter kriget tillbaka till Düsseldorf med modern, där kom Klapheck att studera först teckning och litteratur (Franz Kafka, James Joyce och Marcel Proust) vid Humboldt-gymnasiet.

I slutet av 1950-talet studerade han vid Die Staatliche Kunstakademie under professor Bruno Gollers ledning. Han reste till Paris där han träffade Max Ernst, upptäckte Marcel Duchamps konst, Raymond Roussels författarskap samt mötte konstnären och skulptören Christian d’Orgeix. I början av 1960-talet presenterade konstkritikern José Pierre honom för surrealismens förgrundsfigur. Mötet med André Breton blev av stor betydelse. Även mötet med René Magritte i Bryssel påverkade den unge konstnären. Vid samma tid introducerades han av konsthandlaren Leo Castelli för en ny konststil i New York som senare fick namnet Pop Art, en stil vilken är starkt besläktad med Klaphecks egen konst.

1965 ställde Klapheck ut tillsammans med surrealisterna på galleriet L’Oeil de Paris i utställningen ”L’Ecart absolu”. Samma år hade han även separatutställning på Galerie Ileana Sonnabend i Paris, med förord i katalogen av André Breton, och året efter ägde hans fösta retrospektiva utställning rum på Kestner-Gesellschaft i Hannover. I början av 1970-talet uppstod en ny konststil ”Hyperrealismen” och Klapheck deltog på ett antal utställningar med denna nya konstriktning, bland annat på Louisiana i utställningen ”Ekstrem Realism” (1973) och på Centre national d’art et de culture i Paris i utställningen ”hyperréalistes américains – Réalistes européens” (1974).

Konrad Klapheck utnämndes 1976 till professor i måleri vid Die Staatliche Kunstakademie i Düsseldorf, där han fortfarande är bosatt och verksam.

Som student vid konstakademien 1955, 20 år gammal, utförde Klapheck den målning som kom att bli utgångspunkten för hela hans framtida konstnärskap. För att göra sig bemärkt på skolan målade han, så verklighetstroget som möjligt, en skrivmaskin av märket Continental. En målning i stark motsats till det abstrakta måleriet och den franska tachismen som var på modet vid denna tid. Målningen är den första i en serie av skrivmaskiner.

Två år senare, 1957, målade han sin första symaskin av märket Singer. Målningen utfördes efter ett gräl med flickvännen Lilo Lang och en tillfällig separation. I symaskinens linjer och former kände konstnären igen den övergivna Lilo och han kallade målningen ”den förödmjukade fästmön” (Die gekränkte Braut).

Efter denna målning insåg Klapheck att det var möjligt att översätta mänskliga relationer till maskiner och föremål. Han associerade objekten till den manliga och den kvinnliga världen. Följaktligen fick skrivmaskinerna, där livets viktigaste avgöranden formuleras, maskulina namn, medan symaskinerna, som hjälper oss att skyla vår nakenhet, fick feminina namn. Denna företeelse kan man även se hos Richard Lindner, en konstnär som Klapheck beundrade, där mannen och kvinnan blir till objekt. Klapheck däremot humaniserar och personifierar istället föremålen. Utöver skriv- och symaskiner utförde Klapheck även serier av målningar som avbildar vattenkranar, strykjärn, skoblock, cyckelringklockor, nycklar, vilka alla kan översättas till olika mänskliga relationer.

För att besvara kommentarerna om den ofta kyliga framställningen i sitt måleri jämförde sig Klapheck med den franske konstnären Ingres och deklarerade att ”det finns en dold eld under en hinna av is”.

Klapheck har ständigt stått i dialog med sina berömda föregångare; bland andra med Salvador Dalí i målningen "Sanftmut des Verführers" (1958), Pablo Picasso i "Witwenschaft" (1959), Roy Lichtenstein i "Der Lauf der Wel" (1968), Fernand Léger i "Die Jagd nach dem Glück" (1978), Gustave Moreau och Jean-Auguste-Dominique Ingres i "Die Fragen der Sphinx" (1984).

I den aktuella målningen "Die Selbstsichere" från 1970 använder sig Klapheck av ett tydligt formspråk där föremålet på duken är kyligt skildrat och kraftfullt stiliserat. Vattenkranen upptar hela dukens yta, vilket ger den en klar monumentalitet. Motivet är målat i ett lågt och kraftfullt snävt perspektiv mot en plan fond, vilket ger en antydan till titeln "Die Selbstsichere", som betyder den självsäkra.

Inspirationen till att avbilda denna serie målningar av husliga element fick Klapheck från ett fotografi taget av David Douglas Duncan 1956. Den första av en serie bilder som fotografen tog av Pablo Picasso i hans hem Villa La Californie i Cannes. Den spanske konstnärsgiganten ses sittandes i badet intill karets vattenkranar.

Picasso älskade kvinnor och varje kvinna som kom in i hans liv, som hustru, älskarinna eller modell, påverkade hans konst. Klapheck personifierar således sina målningar av vattenkranar med feminina namn, till exempel "Die Mätresse" (älskarinnan), "Die Mütterliche Freundin" (den moderliga flickvännen), "Die anspruchsvolle Gattin" (den anspråksfulla hustrun) och "Die Erotische" (den erotiska kvinnan), vilka återknyter till Picassos ”faiblesse” för starka, ofta självständiga kvinnor.

Målningen ingick 1974 i den retrospektiva utställningen på Museum Boymans-van Beuningen i Rotterdam. Utställningen visades sedan i Bryssel och därefter i Düsseldorf.

Pierre Olbers Saint Bellies
Konsthistoriker

Tietoa ostamisesta