Alltifrån inledningen av sitt konstnärskap var Gunnar Löberg en självständig målare som följde sin egen väg. Trots att hans måleri hade spår av expressionism och surrealism vägrade han att underkasta sig dess eller några andra "ismers" teorier, vilket gör hans konst svår att definiera med traditionella begrepp. Redan på sin debututställning 1927 vid Konstnärshuset i Stockholm framträder Löberg som en självmedveten idealist som hade en klar bild av vad han ville åstadkomma med sin konst. Det emotionella och direkta måleriet värdesattes framför intellektets teorier.

"Jag är utan riktning och personligt särmärke. Det må tillåtas mig att vara det, när det gäller att nå högre värden."

Löbergs målningar har en överraskande samtidskänsla och äger en karaktär som gör dem svåra att placera i tiden. I viss mån är målningarna mer aktuella idag än när de tillkom. Gunnar Löberg gick sin egen väg, av samtida konstkritiker uppfattades han som excentrisk och gåtfull. Flera myter har skapats kring hans konstnärskap. Målningarna pendlar mellan nyktert iakttagande, det expressiva och det surrealistiska. Några förklaringar till motiven får vi inte.
I Spektrumbacillen från 1932 anar man konstnärens fascination, eller kanske rädsla, för det som inte går att se. När ljuset bryts i till exempel en prisma och sedan reflekteras till våra ögon ser vi de olika våglängderna som olika färger, och kanske också som oönskade ting.