Karl Nordström

Katalognumret, vilket utfördes sommaren 1923 i parken vid Drottningholm, är ett av Karl Nordströms absolut sist utförda konstverk. Vid tillfället var konstnärens hälsa försämrad, vilket likväl inte hindrade honom från att dagligen arbeta några timmar tack vare sin stränga arbetsdisciplin. Nordström skriver följande i sin dagbok den 28 juni: "Tecknat i parken, den tusenåriga, torra jätteeken som folkhumorn härute döpt till 'Mormor'. Försöker nu samla min energi på en enda seance för att vara säker om att prestera ett arbete utan slapphetsspår. Jag orkar inte med mera än så för närvarande".

Den framstående kännaren av Karl Nordströms konstnärskap Göran Söderlund skriver följande i utställningskatalogen från 1992: "Ytterst märkliga är de kraftfulla kolteckningar med den omnämnda Mormorseken, som kom till denna sommar. Kanske symboliserar de konstnärens starka livsvilja in i det sista, hans livskamp. En av de sista teckningarnas med detta motiv utfördes i mitten av juli".

Nordström själv, återigen, gjorde följande notering i dagboken den 16:e juli: "Måndag. Fortfarande sovit! Börjar kunna stå på benen. På min vägg hänger en kolteckning, helt blad, den tusenåriga eken, som jag lördag e.m. tvingade mig att teckna från en ny ståndpunkt. Jag konstaterar att den ej har ett uns mindre energi i utförandet än de föregående - jag höll ändå ihop hela seancen, två timmar, men var naturligtvis slut ovanpå! Nu har jag emellertid frid i hjärnan, ligger inte längre och tecknar och tecknar, med en överansträngd inbillnings febrila bråkande över ett motiv som fastnat därinne, så att säga, och måste drivas ut - på sätt som skett".

Efter den 21 juli visar Nordströms dagbok endast blanka sidor. Göran Söderström skriver om detta: "Den 2 augusti mottager Prins Eugen ett brev från vännen Nordström, i vilket handstilen är helt förändrad. Med stora bokstäver i blyerts berättar han om den svåra kris han nyss genomgått: 'Ers Höghet! Min obetydliga person har varit långt dödens svall - så jag känner i dag en närmast nyfiken förvåning över att befinna mig över på den här sidan, att ligga och beskåda trädkronorna i det väna Kantons bygata. Jag kunde ju lika gärna varit försvunnen'. Några dagar senare var han ej längre i livet. Vid graven den 21 augusti yttrade Prins Eugen bl. a. följande: 'Han förde städse strid för morgondagens sanning mot dagens gängse åskådning och han fick uppleva att tiden gav honom rätt. Det blev naturen, den ständigt sig förnyande naturen, som han ägnade all sin kärlek, det var åt sin konst han offrade alla sina krafter'. Prinsens ord blev en värdig avslutning till ett långt och innehållsrikt konstnärsliv, i vilket kampen för egna ideal och ständig förnyelse varit det centrala".

I samband med öppnandet av en större minnesutställning med Karl Nordströms konst tre år efter konstnärens död återkom Prins Eugen i sitt invigningstal specifikt till den sista sommarens kolteckningar av den s.k. Mormorseken: "Det sista motiv han utförde var en av Drottningholmsparkens jätteekar, en ödesmärkt rämnande trädbjässe med av blixt och oväder splittrade grenar. På hans teckning står den där strid och trotsig och skamfilad men orubblig, färdig att trots allt skjuta nya skott".

Katalognumret utgör en av uppskattningsvis totalt fyra kolteckningar på samma tema. Utställningskatalogen från 1955 upptar, förutom denna, ytterligare två vilka då tillhörde H.M. Konungen samt direktör Gösta Olsson på Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm. 1992 års utställningskatalog upptar, förutom denna, ytterligare tre vars ägarförhållanden då angavs enligt: H.M. Konungen, Thielska Galleriet i Stockholm samt "Privat ägo".